Det officiella sverigedemokratiska partiorganet skildrar i sin dödsruna greve Stenbock som "en mycket varm och mild människovän med en stor portion humor, som med ett skarpt intellekt och utan skygglappar argumenterade för sina ofta obekväma åsikter in i det sista".
Man fortsätter dödsrunan med att framhålla grevens nationella hjältestatus, i det att han "var en politisk dissident, som med ett språk få förunnat i sin bok "Tankar och synpunkter i några av tidens frågor", inte drog sig för att kritisera de brister han såg inom samhället, även om det gällde känsliga frågor som invandringens konsekvenser".
Jag förvånas nog en aning över den sverigedemokratiska panegyriken: Har man inte under senaste tiden, och med viss frenesi, hävdat att SD inte bara är kulturnationalistiskt utan också är ett mittenparti? Hyllningarna av greve Stenbock stämmer inte så väl med dessa anspråk. Själv är jag i egenskap av högerman givetvis i besittning av greve Stenbocks magnum opus "Tankar och synpunkter i några av tidens frågor", nionde och sista upplagan, tryckt i Linköping 2004.
Därtill föranledd av grevens bortgång och SD-Kurirens minnesord vill jag göra några reflektioner och lämna ett citat eller två.
Greven, som liksom jag själv var livligt intresserad av indologiska spörsmål, inleder boken med att citera Rabindranath Tagore: "Ett träd uppryckt med rötterna vinner ändå ej frihet". I den andan fortsätter boken. Jag kan inte tänka mig att greven höll den s.k. kulturnationalismen som högre än vare sig kommunismen och socialdemokratin, som han båda avskydde.
För honom bygger all högre mänsklig civilisation på Arvet, på att varje människa fogar sig i den lott som ödet honom anvisat. Sedvänjor ger lycka och harmoni. Hemkänsla och hembygdskärlek är naturdrifter. Greven utropar "Skomakare, bliv vid din läst!". Man förstår i boken att grevens huvudinvändning mot Adolf Hitler var att denne var en "målarkludd" och inte född att leda, en inställning som greven delade med flertalet av sina samtida ståndsbröder. Det ska dock framhållas att greven inte var antisemit.
Om blandäktenskap, sociala eller etniska, tyckte greven inte. Genom att gifta sig med sin like blir familj och barn "sällsynt harmoniska". Det blir på så sätt naturligt för sönerna att ärva sina fäders yrken. Greven fortsätter:
Emellertid är släktgiften (inom sunda och friska familjer), relativt sett, inte på långt när så farliga, som giften mellan olika raser. Ty ärftlighetsläran lär, att avkomman av två personer av olika ras - i synnerhet om det gäller vitt skilda raser - ofta står lägre än båda föräldrarna. Det är ej nog med att bastarden ofta blir av sämre kvalitet än sina föräldrar, han blir också ej sällan mer eller mindre disharmonisk.Sverigedemokratisk kulturnationalism? Bah, humbug! I dödsrunorna finner vi det kollektiva partimedvetandet.
(Jag kan själv vittna om hur obehagligt det är, att ha både germanskt, slaviskt och romanskt blod med respektive oförenliga temperamentstyper.)
Ett enkelt exempel på att ej endast vetenskapen anser bastarden stå lägre än båda föräldrarne är tattaren, som föraktas och ses ned på av både svenskar och zigenare. Inom djuraveln är ju t.ex. "byrackor" betydligt mindre ansedd än rashunden.
