Den fråga som undervisningsrådet och statsvetaren Per Andersson ställer i sin debattartikel är om Carl XVI Gustaf själv kommer kungen att avskaffa monarkin, detta genom att tillåta arvprinsessan Victorias tilltänkta förening med en gästriksk gymägare.
Jag kan inte undanhålla läsekretsen några guldkorn ur Anderssons text:
"Till arvmonarkin hör av hävd en garanti för kungahusets exklusivitet. När behörighet till tronen förmedlas endast av män till män hålls kungahusets storlek nere och någorlunda konstant. Ett jämbördighetskrav att giftermål bara får ske med en annan furstlig person utesluter alla som inte tillhör en liten antyngd europeisk släktkrets....Här i bloggosfären fick Andersson genast mothugg av den halvnakne bögbloggaren Pierre. Det säger allt, för anständiga människor har åtminstone vett att hålla klaffen i ärendet. För vad vill vi ha - en riktig monarki eller en pajasmonarki?
År 1980 förändrades dock den svenska monarkins förutsättningar radikalt....Det innebär ett med tiden enormt kungahus med otaliga prinsar och prinsessor, som genom sin numerär dessutom kommer att vara utspridda i samhället bland vanliga familjer. Dessa kungaättlingar utskiljer sig genom sin exklusiva rätt att kunna bli landets statschef, något som deras grannar med andra anor saknar.
Riksdagen inrättade alltså år 1980 en ny bördsöverklass i Sverige, en ersättare till den gamla svenska adeln som riksdagen slutligen avskaffade år 2003."
För egen del har jag redan gett upp hoppet om att rädda arvmonarkin. I dess ställe bör enligt min mening återinföras det medeltida valkungadömet. Kung Carl, hur sympatisk han än må te sig mellan skål och vägg, kan jag inte se som annat än en modern hanrej. Varför har han annars inte för länge sedan gift bort döttrarna med ynglingar ur Europas anrikaste furstehus?
