Den rashygienpolitik som enligt Flemström på den tiden beslutades i en enig riksdag innebar en kamp mot "inavelsdegeneration", med udden riktad mot "den svenska ursprungsbefolkningen, och särskilt mot kvinnor på landsbygden i perifera landsdelar, vars mödrar hade fått många barn. Den mest omtalade metoden var tvångssteriliseringarna, men aborterna användes i samma syfte".Enligt Flemström förlorades minst 600 000 svenskar under åren 1935-1975 genom de statliga åtgärderna. Hans egna beräkningar visar att den svenska nationen på detta sätt - med tillägg för de som bortaborterats efter 1975 - tappat omkring 1,6 miljoner individer.
Denna fruktansvärda förlust har staten sedan med de mest uträknande metoder kompenserat genom införsel av samvetslösa utlänningar, vilka tillsammans med sin avkomma nu uppgår till 1,7 miljoner. Sistnämnda siffra ligger så nära 1,6 att tillfällighetsfaktorn helt kan avskrivas!
Flemström upprörs över massmordet, men ändå inte(!) I aborttexten, som han uttalar å sitt partis högtidliga vägnar vill han ändå inte förbjuda aborterna helt. Han riktar sig istället främst mot en eventuell rashygienpolitik och försvarar i sin slutkläm en viss rätt till abort:
"Sverigedemokraterna är mot alla former av rasim, även den rasism som är riktad mot infödda svenskar. Vi försvarar rätten till fri abort upp till 12:e veckan."Man lämnas med en fadd smak i munnen över vissheten att Lars Flemström anser en stor mängd människor ha blivit mördade av staten, men att han bara hade velat rädda de som förgicks senast i vecka 12. Varför?
