Den borgerliga vänstern står och tittar på, och är skadeglada: "Om bara resten av allianspolitikerna hade lyssnat på många av oss yngre. Då hade vi samarbetat med Miljöpartiet idag, inte SPI".
Med (mp) hade borgarna haft 36 mandat i fullmäktige. Med (spi) har man 35. Den ograverade vänsterkartellen har nu 33, alltmedan (sd) och deras politiske vilde har 3. Matematiken säger alltså klart att Alliansen fortfarande haft majoritet om man gått till vänster efter valet -06 och bildat koalition med Miljöpartiet. Nu höll man sig till klosettrasisterna i SPI och tappade snart nog den majoritet man vann.
Halmstadsproblematiken stämmer till eftertanke för alla presumtiva sverigedemokratväljare runt om i landet: Om Sverigedemokraterna mot förmodan tar sig in i riksdagen nästa gång, då kanske det leder till mycket större invandring än tidigare.
Det vill säga, om vårt lands styrande politiker lär sig av misstagen på orter som Halmstad, och bildar blocköverskridande majoriteter - gärna med Miljöpartiet. Den typen av riskaversivt beteende blir mer troligt ju fler fall av destabiliserande beteende som (sd)-politiker gör sig ansvariga för under denna mandatperiod.
Här finner vi ett dilemma för SD: Utmärker man sig i alltför hög grad som ickeetablissemang, då minskar chanserna att slå in en sprängkil mellan blocken, men om man istället fogar sig i för hög grad, då tar man bort sitt eget existensberättigande.Svaret torde vara en försiktig lindans, där lokalavdelningarna efter täta samråd följer instruktioner utfärdade av particentralen i Lund. Gör man de riktiga övervägandena så ökar man chanserna att få något att säga till om efter valen 2010. Om inte i riksdagen, så ändå på kommunal nivå. Det gäller att "sticka ut", men att inte "reta ut sig" totalt. Inte som Malmström&Zand i Halmstad, men som Jomshof i Karlskrona.
