Hans-Olof Andersson skriver idag på sdblogg.se och ämnet är den ödesbundna nödvändighet som låter Sverigedemokraternas segla in i riksdagen vid nästa val. Socialdemokraterna kommer aldrig mer att härska ensamma över Sverige, tror - nej vet Andersson! 2010 hamnar blockpolitiken i kaos. Vid valet 2014 kommer SD att segla vidare, upp över 10%-strecket....Andersson är trosviss.
Ur ett perspektiv kan man naturligtvis inte undgå att beundra den glöd med vilken personer som Andersson tror på sin Sak. Ifråga om SD:s ödesbundna seger tillåter jag mig dock att tvivla. Jag kommer ihåg SD-Bulletiens mångåriga devis "Sveriges snabbast växande parti".
Ända sedan valrörelsen 1991 har SD-folket varit säkra på att vinna valet. Den gången hade partiledningen åkt land och rike runt och startat jättejättemånga lokalavdelningar. Se'n var det nästan säkert att Anders och Sven-Olle skulle lyckas genomföra en partifusion före valet. Besvikelserna hann komma redan före valet, men höll sig på en lagom nivå eftersom man inte kände sig riktigt varma i kläderna än. Att Ny demokrati lagt beslag på den framgång som rätteligen tillhörde SD var förstås ett bekymmer, och Anders manövrerade därför ut Leif något år efter valet.
1994 pågick kriget i f.d. Jugoslaven och ett lämmeltåg av asylsökande sökte sig över gränserna allt medan Birgit Friggebo satt och sjöng på Folkets hus i Rinkeby. Folk måste väl bara förstå att blattarna håller på att ta över Sverige? Något annat var inte tänkbart. Anders var nu så säker på seger att hans politiska jag bara segnade ner och dog efter valnatten. Han som i praktiken utgjort hela SD Riks i flera år försvann spårlöst från partiet.
1998 hade man nyss lyckats värva den oändligt trosvisse Tor, och förutom honom glödde också de då färska Jansson och Arnold. Alla vet hur det gick; Tor lyckades hålla glöden uppe över EU-valet 1999 och ända tills intrigerna omslöt honom från mötet i Kode 2000 och framåt, medan Jansson och Arnold blev mer eller mindre utbrända tidigare, som ett resultat av det moraliska bakslaget -98.
Innan man riktigt förstått vad som hänt råkade SD ut för sin första tillbakagång i EU-valet 1999, men nu strömmade det in en ny generation som efter att ha gjort sig av med Tor och SD Stockholm lyckades få verklig segeryra i partiet under tidiga våren 2002, när i snabb följd Sten Andersson och Sven-Olle Olsson värvades till partiet. Segern försvann nu snabbare än någon gång tidigare i efterverkningarna av Johans valplaneringskonspiration i Solna och Janssons val att tillbringa hela valkampanjen i flygbladsambulansen i Örebro för att inte tala om Stens överraskande beslut att inte lägga två strån i kors någon gång under valkampanjen.
EU-valet 2004 blev den andra tillbakagången i partiets historia men följdes året efter av en moralhöjande utsparkning av den politiskt och organisatoriskt förbrukade Jansson. SD ställde upp i jättejättemånga kommuner, och alla hushåll i Sverige fick politikens evangelium i brevlådan. Nu var SD-arna verkligen övertygade om att valet 2006 skulle ge riksdagsplatser. För första gången var partitoppen samlad till gemensam valvaka i Stockholm. Segerchampagnen var satt på kylning! Oj, då. Knappt 3%.
Alla besvikelser till trots - än i denna dag känner alltså SD-are landet runt att deras parti har en ödesbunden seger, en seger som är vunnen men som ännu inte har hämtats ut från den politiska spelbutiken. Vilken ursäkt har man egentligen för en sådan osund inställning till politiken: I de politiska partier som lever i verkligheten vet man att för varje segerval kommer närmare nästa förlust.
Ökar SD i valet 2010 så beror det på att man förtjänar att öka genom att göra ett bra jobb under denna mandatperiod, inget annat. Vilken konkurrens man får är det ingen som ännu vet. Något befintligt parti kan ge sig in på invandringsområdet, men det kan också komma nya partier.
Och Socialdemokraterna kommer säkert att styra ensamma över Sverige fler gånger.
