Orden virvlar runt i bloggosfären - det var länge sedan det var så populärt att vara svensk. Många bloggbesökare tycker nog att det hela är lite lustigt (om än tragiskt), för till skillnad från i thailandstsunamin är det ju frågan om svenskar som heter Georges, Walid, Muhammed och Omar. Är motviljan hos en del svenska bloggare till att lätta på plånboken för de strandsatta beirutsvenskarna en oartikulerad motvilja till dessa naturaliserade landsmän? Frågan är möjligen svår att besvara, då ju en sådan motvilja svårligen kan artikuleras av en anständig människa.
Inom sverigedemokraterna brukar man dock inte bry sig om anständighetskraven, även om väl de högsta partikoryféerna lärt sig att hålla tand för tunga. Det problem som SD ser för sig är inte hur hjälp bäst ska erbjudas svenskar i Libanon, utan snarare problemet med att kalla någon som heter Muhammed för svensk ö.h.t. Sidoproblemet blir inte därefter hur hjälpen ska nå fram, utan varför svenskarna ifråga alls ska behöva åka till Sverige, när man nu s.a.s. själv har passat på att repatriera sig. Hjälpfrågan glöms nog faktiskt bort helt.
Under senare tid har man i lägen som detta brukat i SD-Kuriren släppa fram skribenter som partimedlemmen Ingemar Hellgren i Arboga, med rader som dessa:
"Vad spelar det väl egentligen för roll om fienden kommer med mössan eller bössan i sin hand, han är ju och förblir ändå ofrånkomligen en fiende. En fiende vars främsta mål är att skaffa sig ett socialt, kulturellt, religiöst och politiskt inflytande över vårt folk och vår nation. Det är nämligen det huvudsakliga politiska målet för såväl militära angripare som de stora invandrarmassorna. ...Den xenofoba vältaligheten hos Ingemar Hellgren (som alltså inte uteslutits på grund av ideologiska avvikelser) möts idag inte på redaktionell plats i SD-Kuriren, för där är det tyst. På insändarplats har man tagit in ett litet försök från signaturen Stefan, som bl.a. hävdar följande om de semestrande svenskarna i Libanon.
Inte ens en tysk ockupation eller intervention av vårt land under det andra världskriget skulle ha kunnat beröva oss vårt folks etniska särart eller vår kulturella identitet. Invandringens konsekvenser kommer däremot ofrånkomligen att på sikt utplåna såväl vår svenska folkstam som vår kultur och den svenska nationalstaten.Vi svenskar är ett våldtaget folk i ett våldtaget land.
Min mening är nämligen den att det är först när invandrarna har fördrivits från vårt land och Sverige har gått ut ur såväl EU som FN och på nytt blivit en nationalstat med en egen kulturell identitet som det kan bli tal om återupprättandet av ett starkt svenskt försvar."
"Detta är ett praktexempel på att många av de invandrarna i Sverige inte alls söker skydd i Sverige på grund av något hemskt som hänt i hemlandet. Det mesta pekar på att dessa endast är ute efter att utnyttja det svenska välfärdssystemet.
Först har man mage att komma till Sverige och utnyttja sin situation som "flykting" på värsta sättet. Sen när man har sugit ut den sista droppen så återvänder man hem i fin bil och guldkedjor och pengar att försörja hela tjocka släkten. Sen när det verkligen inträffar något hemskt, som nu.. krig. Ja då kan man helt omoraliskt komma och kalla Sverige och svenskarna för svikare, och man kan spy galla över det land som med öppna armar tog emot folk när det var så "hemskt"."
Men var finns Hellgrens vassa penna? Vågar parti-/redaktionsledningen inte släppa fram den så här sent under valåret? Stefans insändare blir ju närmast parodisk, med sina billiga bruksortsfördomar likt vad man kan höra i konsumkön i Skutskär eller Sandviken.
Tänk om Jimmie Åkesson istället för att fjanta runt i Sveg och reta upp samerna hade åkt iväg till Tel-Aviv eller Beirut och bildat sig en uppfattning på plats? Då hade han minsann fått TV-tid även i Rapport och Aktuellt. Nu för SD sin inofficiella talan genom Stefan, en kille som nog avbröt nian och gick ut på praktik.
Taktiskt kan man ur SD-perspektiv se på stridigheterna i Mellanöstern på följande sätt:
