20 juli 2006

En läsarreaktion kring postningen om försvarspolitikens konsekvenser

"Ähhhh, bloggen har inte tänkt på att det finns sisådär 15 000 poliser som sätts in vid sådana här tillfällen?

Hur många av invasionsförsvarets 800 000 man var tränade för strid i urban miljö? Nja, under mitten av 90-talet var det runt 3 000 som ingick i de renodlade stadsskyttebataljonerna, dessförinnan långt färre för inriktningen på WPs och NATOs doktriner var att kringå städer och följdaktligen tränade armén inte detta. Under 50-talet var dock strid i bebyggelse något som övades regelmässigt.

Blandar inte bloggen ihop de olika myndigheternas uppgifter?

Hur har bloggen tänkt att man ska samöva och träna 20 000 man obemärkt? nja, det krävs nog träningsläger i Sahara och stöd av främmande makt för att göra sådant här
"

Svar:

Det gick ju inte så där överväldigande bra för polisen under göteborgskravallerna, och den gången gavs ändå polisen lång förberedelsetid. Vad jag definitivt inte blandar ihop är att svenska staten saknar back-up, annat än att kalla in Bundeswehr och de EU-samordnade styrkorna. Och vad skulle en sådan åtgärd innebära politiskt?

Givetvis är inte ett starkt försvar den första lösningen på inre oroligheter. Inrikestrupper av typen de polska Zomos från kommunisttiden är bättre, men Sverige saknar all erfarenhet av tung kravallpolis, ja, av all kravallpolis om vi ska vara ärliga.