Igår återkom bloggen till partisekreteraren Björn Söders ständiga problem med immaterialrätten. Det gällde då Söders hermanlindqvistartikel om Karl XII.
Det återstår att se hur det går med blåsippan, den nya sverigedemokratiska partisymbolen. Även där finner vi beröringspunkter med vår vän partisekreteraren. Han var mannen bakom bytet från sd-fackla till sd-sippa, och är den som agerar ombud för partiet i tvisten med Högerpartiet de konservativa.
Högerpartisterna antog enligt egen uppgift den sjubladiga blåsippan som partisymbol år 2000. Sverigedemokraterna beslöt sig för sin blåsippa efter en medlemsomröstning som ägde rum i våras, efter RÅ 2006. Någon ansökan hos Prv om registrering av partisymbolen gjordes dock inte förrän dagen efter det högerpartistiska pressmeddelandet om blåsippan, utsänt 12 juli. Högerpartiet hade då genom Carl-Johan Swaerdenheim gjort en egen prv-ansökan 10 juli, men Sd blev först med att få (positivt) beslut, vilket meddelades från Prv 29 september. Den högerpartistiska registreringen beslöts 13 oktober, varefter man 17 november gjorde en invändning mot registreringen av den sverigedemokratiska sippsymbolen.
Omprövningsförfarandet har ännu inte lett till beslut på Prv, och om beslutet står fast kan högerpartiet överklaga till regeringsrätten. Sannolikheten för att man ska få medhåll och på så sätt beröva Sd sin nya symbol är mycket nära noll.
Trots detta bör vår vän partisekreteraren klandras för sitt slarv, som kostat partiet i anseende och dålig publicitet. Varför tog man en symbol som liknar ett annat partis? Varför gjorde man inte åtminstone en ansökan om registrering så fort beslutet om symbolbyte var fattat?
--- Se även: Sd hotas av domstol.
