Kastell in extenso

Då Haloscan tyckte att Torbjörn Kastells kommentar till "1 000-postningen" blev för lång, så publiceras den i sin helhet (in extenso) i en egen postning. Kastell är ju ändå den nationella rörelsens svar på Frans G Bengtsson.

"Mottag min något senkomna gratulation för den tusende postningen, Tommy. Upptäckte det inte förrän nu, men jag läser trots allt inte din förvisso intressanta blogg precis varje dag. Men visst går jag in här då och då, om inte annat så av viss morbid nyfikenhet, men också för att det trots allt går att följa händelserna inom mitt gamla parti rätt bra. Då jag inte längre är aktiv inom partiet hänger jag inte med så mycket i skvallret; men med hjälp av den här bloggen – kompletterad med Joakim Larssons och ett par andra SD-vänliga bloggar – går det att läsa sig till en hel del om man antar att sanningen ligger någonstans däremellan. Det underlättar givetvis också att jag personligen känner de inblandade i bloggkriget.

Denna bloggs främsta förtjänst måste nog anses vara detaljerna och informationsrikedomen. Jag har lärt mig den hårda vägen hur skicklig Tommy är på att skaffa fram information och få den dokumenterad; de hemliga bandinspelningarna av SD:s styrelsemöten är troligen bekant för alla som läser denna blogg, och det kan också antas att vissa gamla och nuvarande medlemmars datorer i allmänhet och e-post i synnerhet inte går alldeles säkra från den gode Tommy (jag vet att han, eller åtminstone hans närmaste man på kansliet då det begav sig, hade tillgång till min privata e-post, och det är inte utan ett visst mått av nervositet jag går in på den här bloggen; det räcker med att Tommy nämner ordet ”IP-adress” för att jag ska börja få mörka fantasier om spyware och keylogging…). Men låt oss för all del inte komma in på sidospår här.

Visst får jag en känsla av nostalgi när jag läser Tommys blogg, och denna den tusende posten får mig att inse hur lång tid det gått sedan Funeboepoken, och att bloggen ännu är så livaktig är ett så gott exempel som något på den hängivenhet, envishet, arbetskapacitet och engagemang som gjorde Tommy till en så värdefull medarbetare och partikamrat när han stod på partiets sida, och som också gjorde honom till en så livsfarlig motståndare när han väl stupade i fraktionsstriderna (något ironiskt, förvisso, då ju trots allt den sida han stödde var den som gick segrande ur denna omgång av konflikten). Jag minns med saknad kyrkovalkampanjen 2001, då jag var mycket glad över att ha Tommy på vår sida och som stöd i partiet, och jag drar mig också till minnes en hel del vänliga och uppskattande ord jag själv fick från honom under den tiden. Tyvärr var det väl oundvikligt att det till slut gick som det gick; Tommys viljestyrka och fullständiga övertygelse om det rätta i sina egna metoder och framgångsrecept för partiet innebar att en konflikt med oss i ”gamla gardet” bara var en fråga om tid.

Men jag kan inte låta bli att undra ibland var partiet hade kunnat stå idag om Tommys partilojalitet hade varit lika stor som hans övertygelse om det rätta i sina egna åsikter, om han hade valt att stödja Jansson istället för Åkesson, och om han bara hade kunnat visa någon förståelse för det gamla gardets ståndpunkter angående kortsiktiga vinster till priset av ideologiska reträtter och samhällelig anpassning. Tommy Funebo är och förblir en person som man skall vara glad att ha på sin sida och orolig att ha som fiende; en person att respektera och beundra för hans hängivenhet och kunskaper, men också frukta för de metoder han visat sig vara beredd att ta till, och för den envishet som fortfarande med oförminskad energi låter honom bekämpa sina fiender flera år efter att ha lämnat partiet. Denna blogg må bära syn för sägen. Tommy Funebo hade mycket väl kunnat gå mycket långt inom politiken, vilket parti han än skulle ha valt att engagera sig i, och jag måste därför säga att jag tycker det är något sorgligt att hans slutliga öde blev att blogga mot det parti som han upplevde sig ha blivit sviken av. Som jag skrev i ett mail till honom tidigare, han var värd ett bättre öde.

Jag är förvisso inte opartisk i sammanhanget, men från mitt perspektiv är det av förklarliga skäl svårt att se bloggen som objektiv; postningarna, för att inte säga skvallret, drabbar något för ofta och något för hårt de personer som Tommy hyste personligt agg mot – Jansson, Rinderheim, Larsson och så vidare. Förvisso har skåningarna på senare tid fått en släng av sleven, men till och med då har kritiken påfallande ofta handlat om att de inte gått tillräckligt hårt åt eller uteslutit de ovan nämnda ännu. I vissa fall har han också varit märkligt motsägelsefull; å ena sidan har han kritiserat sverigedemokrater som uttalat sig mindre fördelaktigt i tidningarna, å andra sidan har han direkt förespråkat åtgärder som han själv mycket väl vet skulle innebära massmedialt självmord (såsom att försvara förintelseförnekare, eller utrusta en stormavd… förlåt, ”säkerhetsstyrka” med limkokade basebollträn…). För mig som trots allt känner eller åtminstone kände Tommy personligen är det svårt att se objektiviteten i vad som för mig framstår som en personlig vendetta mot Jansson och de som stödde eller stöder honom. Tommy får gärna rätta mig om jag har fel, och jag tvivlar inte på att han kommer att göra det.

I vilket fall som helst; Tommy Funebo är och förblir en faktor att räkna med i den nationella rörelsen, vare sig det är som vän eller fiende. Han är därför väl värd en gratulation och komplimang för att ha hållit sin hängivenhets fackla brinnande så länge.

Så, tja, god jul och gott nytt år, Tommy. Vad man än kan säga annars så är du åtminstone en person man minns väl."