SVT Aktuellt: Varför i Norge men ej Sverige?

I fredagens Aktuellt (videolänk, spola framåt 13:50) diskuterades det faktum att norska Fremskrittspartiet för närvarande är sitt lands största parti enligt en opinionsundersökning.

Aktuelltredaktionen menar att Norge har Fremskrittspartiet, Danmark har Dansk Folkeparti, bara i Sverige är den här grupperingen mycket liten. Den gruppering det handlar om beskrivs under inslaget bl.a. som den åsiktsriktning som är negativt inställd till ett mångkulturellt samhälle.

Norske statsvetaren Bernt Aardal försöker förklara varför denna "gruppering" är svag i Sverige. Här verkar han famla i mörkret, eftersom han tror att befintliga politiska partier i landet varit duktiga på att "fånga upp en del av de här strömningarna", vilket sannerligen inte är riktigt. Desto bättre förstår han sitt eget lands Fremskrittsparti, som får detta omdöme:

- De senaste åren har Fremskrittspartiet fått ökad trovärdighet och rätt att uttala sig i centrala välfärdsfrågor. Inte minst inom hälsovårds -och äldreomsorgsområdena. De är dessutom generösa med att använda oljefonderna för att finansiera de olösta sociala problem de identifierar. Det är viktiga faktorer när man ska förklara att partiet blivit så stort som det är.

Siv Jensen, blivande partiledare för Fremskrittspartiet enligt medierna, tror att det är Fremskrittspartiets tydlighet som gett resultat:

- Hittills har de inte infriat sina löften, bara slingrat sig undan. Norska väljare söker sig då till raka åsikter och ett tydligt alternativ. Och det är Fremskrittspartiet ensamt om att vara.

Det är inte första gången någon frågar sig varför inte Sverige har ett framgångsrikt invandringskritiskt eller högerpopulistiskt parti. Vad som finns idag är sverigedemokraterna, Europas minst framgångsrika nationalistparti. Varför?

Siv Jensen talar om tydlighet och raka åsikter. Vanligt folk är långtifrån dumma när det gäller, och det kan mycket väl hända att just bristen på tydlighet och raka åsikter är ett tungt black om foten på SD, som gärna svänger och ger med sig - senast ifråga om de omtalade muhammedbilderna. En annan fullt tänkbar delförklaring kan bloggen leverera utifrån en jämförelse med Fremskrittspartiet.

Fremskrittspartiet har inte invandrings- och integrationspolitik som sin viktigaste fråga. Läser man partiprogrammet är det tvärtom svårt att hitta speciellt mycket kring detta politikområde. Partiet säger sig vara ett liberalistiskt parti, och har ända sedan Anders Langes tid som partiledare på 1970-talet först och främst jobbat emot krångel, maktmissbruk, höga skatter och liknande. Den restriktiva flyktingspolitiken och hårda integrationspolitiken är bara lök på laxen. Ingen Fremskrittspartiväljare bör ha något skäl att känna att hans röst är en främlingsfientlig röst. Kan en SD-väljare säga samma sak, eller känner han skam att avslöja sina sympatier för släkt och vänner?