Jag slås ibland av känslan att folket i den nationella rörelsen inte klarar av att hantera konflikter. Borde det inte funderas över vilken roll konstruktiv kritik och modern konfliktlösning kunde spela? Men kanske finns det komplikationer jag inte reflekterar över, som bristen på kvinnfolk i partiet. Bråken skulle säkert stillas på ett bättre sätt om det fanns mer balans mellan de två könen.
På det sverigedemokratiska riksårsmötet i helgen var det som vanligt ont om kvinnor, visserligen inte så ont om dem som Sydsvenskan skrev, men ändå inte särskilt många. En annan sak Sydsvenskan sedan noterade vid mötet var den spränglista för styrelsevalet som skånepolitikern Lasse Sjöholm välvilligt distribuerade till ombuden. Ovetande om hur stormiga riksårsmötena många gånger har varit tolkades Sjöholms aktiviteter och uttalanden som att sverigedemokraterna i ord och mening är färdiga att spricka i flera delar.
Under den tid jag och Sjöholm delade parti tyckte jag att jag förstod honom. Han vill inte så illa som det står i tidningarna nu. Det är bara det att han blir så in i h-e less på allt tjafs och alla dumheter. Nu verkar det dessutom som om han tröttnat på SD:s utslätade och tråkiga propagandamaterial. Kanske bjuds Sjöholm att fortsätta i SD, men inbjudningen lär inte ges med mer än armbågen. Kanske utesluts han istället.
I en kommentar under riksårsmötet hånades Sjöholm av Jimmie Åkesson som i en kommentar menade att Sjöholms nydemokratiska förflutna nu sken igenom. Bensin på lågorna. Varför blev det inte olja på vågorna?
