Exilskaraborgaren, den unge Ronnie Sandahl, utgjuter sig i Aftonbladet om det stora antalet våldtäkter runt omkring oss. Kalla mig inte feminist, även om jag nu är det, skriver han, och talar om att han nu tagit på sig det vita bandet.
Sandahls sätt att klumpa ihop de grasserande våldtäkterna till en kollektiv skuld för Männen gör mig förbannad, och jag börjar kolla lite på sådant som verkligen utgör kriminogena faktorer. Till min förvåning ser jag att BRÅ och KVV nu helt verkar mörka brottsstatistiken uppdelad på medborgarskap, och slutar min snabbundersökning.
Utan att därför kunna belägga mina påståenden med empiriska fakta talar jag därför bara om att det inte finns någon kollektiv manlig skuld för våldtäkt, men att däremot ålder, etnicitet, utbildningsnivå och socioekonomisk livssituation påverkar benägenheten att bli s.k. "snabbkn-llare".
Visst går det att få ned våldtäktsfrekvensen till nästan noll, men det är inte mödan värt att tala om hur - svenska folket skulle aldrig tycka det mödan värt, man vill hellre ha den "quick fix" som inte finns i verkligheten. Jag kan dock inte hålla mig från att tala om var och när det gick fel; det var när käppen och katekesen försvann från vår svenska skola.
