Frihetsfrontens Henrik Alexandersson skriver idag om politikernas makt över domstolar i Sverige. Förundrad noterar han att majoriteten av domarna är nämndemän och därmed politiker, "som regel politikens c-lag" - "nämndemännen är inte jurister. De får ingen juridisk utbildning. De får inte ens genomgå något prov som visar om de kan något, alls, om juridik".
Alexandersson resonerar mot slutet som fascisten; fascistisk och nazistisk ideologi kräver ju att de gamla platonska principerna tillämpas, och att statens styrelse ska överlåtas till de mest kvalificerade. Jag säger inte att Alexandersson har fel, i det han tror nämndemännen vara fullständiga idioter, men samma sak gäller ju för våra vanliga väljare. Det fordras en idiot för att representera en idiot.
Felet i det svenska domstolssystemet är att det inte mer liknar det amerikanska. USA har idag det mest högtstående systemet för straffrättsskipning. Amerikanerna har flera demokratiska inslag i sitt domstolsväsende.
Många amerikanska domare får sina tjänster genom att kandidera i direkta folkval, vilket är utmärkt. Självklart är dessa domare kompetenta jurister. Varje åtalad person har också rätt att dömas av en jury, den amerikanska motsvarigheten till nämndemännen. Här råder den skillnaden mot Sverige att juryn enbart uttalar sig i ansvarsfrågan. Påföljden åvilar det i allmänhet domaren att avgöra ensam.
Folkvalda domare är ingen dålig sak. Vad man bör erinra sig är att en person inte förkroppsligas till rättvisans gudinna, när han utfår sin juridiska examen och sedermera ska sätta sig till doms. Dessa domare är i allmänhet medlemmar av överklassen eller den burgna medelklassen, och deras viktigaste hänsyn i ämbetet torde vara klasshänsynen. Någon blind rättvisa existerar och kan inte existera. Människan är inte Gud.
För att travestera Knut Wicksell kan vi beskriva dömandet vid svenska domstolar som en verksamhet där domarna "mer eller mindre ensidigt hävdar sina dynastiska intressen och söker uppnå egna ekonomiska fördelar".
