I en kommentar till en tidigare postning om mångkultur hittade jag följande intressanta beskrivning av vad mångkultur egentligen är, och detta enligt en definition som etablissemangsfolk brukar använda.
Mångkulturen brukar beskrivas som en variant av en tvåvägsprocess syftande till integration och där de olika grupperna ska förvaras och stärkas i sina olika kulturella identiteter vilket alltså ska resultera i ett multikulturellt samhälle. Jag kan inte riktigt se hur detta skulle leda till ett tillstånd av "ingen kultur".
Den andra varianten är smältdegelsmodellen, där olika grupper förenas för att skapa ett nytt, kulturellt homogent samhälle. Den modellen torde väl ha mer med "kultursynkretism" att göra än den mångkulturella. Hursomhelst är motsatsen till båda dessa tvåvägs integrationsmodeller assimilationsmodellen, den som det rådde konsensus om fram till början av 70-talet.
Min egen kommentar är att ovanstående först beskriver ett ideal, där svenskars och invandrares respektive kulturella identiteter stärks av en mångkulturell process. Frågan är då hur detta ska gå till. Jag bedömer detta som såväl teoretiskt som praktiskt omöjligt att tänka sig.
Smältdegelsmodellen, där olika grupper tänks bakade samman till en ny, högstående kulturform beskriver förvisso en sort synkretism. Det är inget som jag skulle vilja eftersträva - Sverige som vi känner det skulle ju förintas.
Jag tänker mig istället en ideal situation, påverkad av Horace Kallens kulturpluralism och begreppet dhimmi, där en svensk statsbärande kultur existerar samtidigt med vissa minoritetskulturer. De sistnämnda kan aldrig tillåtas hota den statsbärande kulturens existens, och det är rimligt att tänka sig att de ej endemiska minoritetskulturerna långsiktigt upphör i Sverige, till följd av assimilering.
Se även Robert Tracinskis artikel, där han hävdar att alla kulturers jämlikhet är grundläggande för mångkulturen.
