Min gamle kumpan Hans Wallmark, moderatpamp på riks- och lokalnivå, gick igår ut i pressen och avslöjade att moderaternas interna mätningar placerar sverigedemokraterna (SD) kring eller över 3%-gränsen för representation i Region Skåne efter valet i höst. Tydligen ligger SD bäst till i Skåne, Västra Götaland och Stockholms förorter, för Wallmark påstod att SD "satsade mest" just i de landsdelarna.
- Jag tror att det kan bli en mycket obehaglig överraskning, citerades Wallmark i ett flertal tidningar.
Nog kan det bli obehagligt alltid. De krafter som borde se till att stoppa SD styrs av inkompetenta idioter som fattar mycket lite av vad som händer i samhället. Men inte heller SD:arna fattar galoppen: Igår skickade Björn Söder upp en "tyck synd om oss"-postning apropos det moderata utspelet.
Eftersom inget parti vill samarbeta med oss är vi det enda riktiga oppositionspartiet, tycker Söder. Utspelet från moderaterna "bekräftar..ju bara vad vi, sverigedemokrater, länge hävdat. Riksdagspartierna är idag i stort sett ett och samma parti med sju olika falanger. De kunde ju lika gärna formellt bilda ett parti tillsammans."
Så är det ju inte alls. Samma sak har inträffat i de flesta länder med parlamentarisk demokrati, ett eller flera partier lämnas utanför samarbeten och överenskommelser. Jag skrev själv en debattartikel om just detta i SD-Kuriren nr 50, som utkom strax efter nyår 2003. Dåvarande partiordföranden Mikael Jansson angrep debattartikeln mycket häftigt vid partistyrelsemötet i Vadstena i februari det året.
I artikeln drog jag en parallell mellan italienska MSI:s transformation till Alleanza Nazionale (AN) kring 1995, och den transformation som jag då ansåg att SD borde genomgå för att bli ett fungerande parlamentariskt parti.
MSI:s och sedan även AN:s partiledare Gianfranco Fini proklamerade vid den epokgörande partikongressen i januari 1995 att han avsåg bygga det "största liberala masspartiet" i Italiens historia. Från att ha utgjort ett postfascistiskt parti som stod utanför den s.k. konstitutionella arken, skulle man bli ett borgerligt parti, öppet för samarbete i olika former med övriga partier i den italienska nationalförsamlingen.
Den konstitutionella ark som man i Italien, sannolikt efter franskt revolutionärt föredöme, talar om, är den inställning politiska krafter har till den existera samhällsordningen. MSI ansågs "egentligen" vilja krossa den italienska republiken, medan AN bestämt och på ett trovärdigt sätt försvarar republiken och konstitutionen. Det är samma typ av distinktion de svenska riksdagspartierna handlar efter när sverigedemokraterna kommer på tal: Man anser sig inbördes ha mycket stora åsiktsskillnader, men man uppfattar sig (med undantag för vänsterpartiet) stå för ett försvar av den svenska konstitutionen, medan sverigedemokraterna anses stå utanför denna värdegemenskap.
Björn Söder får skylla sig själv när nu inga andra partier kommer att samarbeta med honom och SD under kommande mandatperiod. SD har ännu inte förtjänat allmänt förtroende. Varför har man inte uteslutit sin odemokratiska bunkerfraktion? Hur försvarar man att en del av årets valkandidater så sent som förra året åkte ner till teutoburgerskogen och heilade till de gamla germanhövdingarna? Varför fyller man sin partitidnings nyhetskolumner med "främlingsvåldtäkter" och hedersrelaterat orientaliskt våld utan uppenbart partipolitiskt intresse?
Kom ihåg, Björn Söder, att det inte finns någon lag som tvingar de andra partierna att alliera sig med SD!
