Jag har själv kommit att definiera mig i facket paleokonservativ. Skälet till detta är i hög grad de observationer jag gjort av vissa svenska åsiktsbildare och politiska filosofer, som tidigare stått nära nationalsocialism och fascism. Dessa förefaller gravitera runt ordet radikalkonservatism.
Exildebattören och veteranen från passagen politik, hr Viktor P, gör inte samma reflektioner, även om han för den delen inte heller kallar sig konservativ mer än då och då, och dessutom varit organiserad kristdemokrat under en period. Jag vill i alla fall bibringa läsekretsen Viktors senaste analys av sakernas läge. Detta är hämtat från hans blogg, och utgör slutet på ett lite längre resonemang (något redigerat i denna blogg):
Avhållsamheten, renhetsprincipen, kyskhetsidealet, utgör av allt att döma den Gemensamma Nämnaren för det block av politiska filosofier, som lämpligen sammanfattas under paraplybegreppet Radikalkonservatism.
Ur denna källa - kontinental snarare än nordisk eller anglosaxisk - måste vi hämta kraft att möta framtiden. Det är enda möjligheten. Att vara politiskt progressiv i dagens läge innebär med nödvändighet att vara radikalkonservativ. Närmare bestämt får vi här lov att gå till den sydliga, latinskt-katolska traditionen. Den nordliga, etniskt-rasmässigt orienterade flodgrenen av samma idéströmning mynnar ingenstans i dagens läge, då de nordvästliga folkens moraliska sönderfall i dag fortskridit så långt, att de måste anses räddningslöst förlorade som politiskt relevanta grundkategorier på vilken en konstitutiv enhetsprincip för samfälld handling kunnat grundas.
Detta förhållande klargör den svenska "nationella" rörelsens anmärkningsvärda kraftlöshet, vilken gång på gång demonstrerat sig själv under de senaste decennierna, och än i dag blott förmår lydigt och bullersamt utföra sin "principfast" klampande på-stället-marsch i sekterismens avkrok utan att på något sätt närma sig ens någon samlande utgångspunkt för verkligt politiskt inflytande.
Det citerade stycket illustrerar i mitt tycke en av Viktor P välfunnen dikotomi avseende alla konservativa/tradionalistiska grupperingar, där inställningen till kristendomen utgör markören. Viktor talar om den romerska kyrkan, medan jag själv än så länge vill peka bredare, mot de heligas osynliga samfund snarare än den i världen synliga och från Rom utgående kyrkoorganisationen.
