Politikerna i Blekinge läns landsting hade tänkt sig att på ett miljöpartistiskt förslag införa rättvisemärkt kaffe och te för sina möten. "Inte nog", menade de nyvalda Sverigedemokraterna: "Även frukten ska vara märkt!".
Rättvisemärkningen administreras i Sverige av en partiellt statsfinansierad förening där Alice Bah är generalsekreterare. Men är det så bra med rättvisemärkning? Argument har förts fram mot nyttan med märkningen, bl.a. av Fredrik Reinfeldts (blivande) stabschef (pdf).
Syftet med rättvisemärkningen är att gynna den ekonomiska utvecklingen i underutvecklade länder och att stimulera miljövänliga produktionssätt. Det hela har fått stor politisk uppmärksamhet i en del västländer med dåligt kollektivt samvete. Men de rättvisemärkta produkterna har dock inte blivit några succéer bland konsumenterna.
Kanske undrar konsumenterna om skyhöga priser verkligen är till nytta för en rättvis värld. Kanske är konsumenterna inte så lättlurade, utan undrar vem som ska ha rätt att bestämma vad som är ekologiskt och rättvist? Är det egentligen den sociala ingenjörskonsten som fortsatt ut i den fattiga delen av världen, när den nu tappat mark i Europa och Nordamerika? En ledtråd i sammanhanget är att nästan alla medlemsorganisationer i den svenska föreningen för rättvisemärkt är (s)-märkta fackförbund och kyrkliga organisationer av tveksam valör.
Den som själv lärt sig att betrakta vänsterns sociala och politiska experiment med en dos av skepsis tycker nog istället att fundamentet för en rättvis världshandel bör vara fri företagsamhet och öppna marknader. I ljuset av detta kan bloggen känna att SD:s partiledare Jimmie Åkesson, som själv sitter i Blekinge läns landsting, riskerar sin framtida trovärdighet inte bara hos borgerligheten utan även hos vanliga svenska arbetare, av vilka många är trötta på att betala för politikernas alla infall och nycker.
