Frågan uppkom i går lördag varför jag anser det svenska valsystemet vara mindre än optimalt. Är inte det proportionella valsystemet bättre än majoritetsvalsystemet, eller vad? Frågeställningen ska här ges ett sammanfattande svar, eftersom en bloggpostning egentligen inte tillåter ett uttömmande resonemang i denna stora fråga.
Det svenska valsystemet av idag är vid val till riksdagen uppbyggt av den jämkade uddatalsmetoden, avsedd att ge varje röst lika stor vikt, samt 4%-spärren, avsedd att underlätta bildandet av regering. Dessa två målsättningar är grundläggande även för följande vision av det optimala valsystemet.
Jag menar för det första att lagstiftaren stannat för tidigt, när han gjort sin bedömning av hur varje röst ska ges lika stor vikt. Vad är en röst? Man bör gå vidare, förbi det som idag består av placerandet av en parti- eller namnvalsedel i ett valkuvert. Röstens kärna är den politiska och personliga preferens varje väljare själv känner när han överväger sitt val.
Hit hör dock inte de taktiska överväganden över spärrgränser och regeringsfråga som idag kan vara mer eller mindre helt bestämmande för en väljare, eller den illusion av preferenser som väljaren kan känna efter att ha mött en kompakt mur av ensidig, statligt finaniserad propaganda.
För att i själva valsystemet säkerställa största möjliga korrelation mellan väljarpreferens, och den vikt denna preferens röstmässigt ges i valresultatet, förordar jag efter tysk modell för min del följande. Först sker ett uppdelande av riksdagsmandaten i majoritetsvalsmandat å ena sidan och proportionella mandat å den andra sidan. Sedan införs den s.k. single transferable vote, vilket innebär att varje vinnare av ett majoritetsvalsmandat har absolut majoritet och för de proportionella mandaten att ingen röst är bortkastad.
Mandaten med proportionella val är så många, c:a 100, att alla partier som uppnår omkring 1% av rösterna också representeras i riksdagen, något som sker genom att alla dessa mandat fördelas i en enda valkrets (hela riket). De kvarvarande mandaten, c:a 249, är i sin tur så många att vi rimligen kan vänta oss att det i många fall räcker med 2 eller 3 partier för att bilda majoritet. Idag har vi som bekant 4 partier för majoritet, och under föregående valperiod 3 partier. För att något balansera överrepresentationen för de större partierna bör möjligheten för staten att dela ut partistöd begränsas till lika mycket stöd per avgiven förstahandsröst i det proportionella valet, endera för alla riksdagspartier, eller för alla partier överhuvudtaget.
Som sagt var i början, valsystemet är en stor fråga. Skulle jag själv göra en längre utläggning skulle jag gärna komma in på en personlig käpphäst: Återinförandet av ett tvåkammarsystem.
