Annika Billström satt i TV-soffan imorse och såg närmast lycklig ut. Partivännerna inom socialdemokratin har under en längre tid försökt att få henne bort från posten som finansborgarråd i Stockholm, men hon har vägrat ihärdigt, faktiskt mera ihärdigt än vad som brukar ses som klädsamt. Nu hade beslut fattats om att Billström skulle få behålla sin kommunalrådspost, men få ge upp ledarskapet för socialdemokraterna i Stockholms kommunfullmäktige. I DN sa hon så här 23 mars:
"De använder sig av förfärliga metoder. De vill ha bort mig och ta makten i Stadshuset och inom arbetarekommunen."
Sällan har man väl sett en makthavare som klamrat sig fast vid sin post så naket och så skamlöst. "De vill ha bort mig och ta makten", säger Billström med en förnärmad och anklagande ton, ungefär som om hon satt i Stadshuset på Guds nåde och med försynens hjälp. Faktum är att jag inte kan påminna mig något liknande sen centerpartisten Lennart Schotte fick sparken från generaldirektörsposten i Domänverket 1983 efter skumraskaffärer som rörde husköp i Italien. Klassisk är Ströyers skämtteckning där stadsbudskåren bär ut Schotte, fortfarande sittande i sin direktörsstol.
