Många av de luttrade sd-kritiker som följt Jimmy Windeskogs nya blogg BSS Borlänge blev besvikna när han gjorde sin senaste postning, i vilken han tog avstånd från Sd:s befolkningspolitiska handlingsprogram och den FN-deklaration om mänskliga rättigheter vilken hans parti antagit som grundläggande värdedokument. Visst, Windeskog bröt ånyo mot värdegrund och partilinje, men detta har han gjort många gånger tidigare och nya partiledningen i Lund bryr sig bara inte - låt alla tycka som de vill! Men de riktigt saftiga formuleringarna lyste nu med sin frånvaro.
Jag ska ändå kommentera Jimmys postning med några ord, eftersom han gjorde sig besväret att hänvisa till mig, i min fortsatta egenskap av stor nationalistisk teoretiker. Från postningens kommentarer läser vi nu följande (i sammandrag):
Förre sd-liberalen Erik Hellsborn:
- Bra blogg, Jimmy. Jag delar din uppfattning om att assimilering i Sverige är en omöjlighet med dagens etniska sammansättning. Om repatriering är rätt väg att gå är jag dock inte lika säker på. Kan du vidarutveckla vad du lägger in i begreppet? Jag anser att vi måste arbeta för frivillig återvandring genom att göra Sverige mindre attraktivt att bo i för folk från främmande kulturer. (..)
Jimmy Windeskog replikerar (språkfelen är genuina):
- Tommy S. Funebo har laggt ner rätt bra med tid att sprida lögnen att repatriering skulle bygga på tvång. Detta stämmer givetvis inte, "repratriering" betyder "återvandring" och "återförening med fosterlandet".
Nu får vi fundera lite. Windeskog uttrycker sig alltid dimmigt om teoretiska sammanhang. Under tiden kan vi dra oss till minnes vad Windeskogs protegé Torbjörn Kastell sade till Dagens Nyheter 28 september 2002:
Journalisten Mustafa Can: "Men om till exempel jag och mina barn ändå inte vill lämna Sverige?"
Torbjörn Kastell: "Det kommer ni att göra, inga invandrare vill leva i ett sådant samhälle som jag just beskrivit för dig."
Jag tror att vi av detta korta meningsutbyte, kompletterat med en auktoritativ definition av "repatriering" och Kastells famösa citat, kan sluta oss till att bröder Hellsborn och Windeskog anser det som frivilligt, vilket inte inkluderar sådant som att fysiskt bära ombord människor på flygplan och fartyg eller hålla grovkalibriga revolvrar mot tinningen på "verkställigheterna" och samtidigt be artigt.
Frågan är vad en vanlig människa lägger i ordet "frivilligt". Kanske anser man ändå att frivilligt betyder att man har åtminstone någon grad av valfrihet (annat än "lyd eller dö")? Jag tror att många till och med håller på det här med rättsstat. Eventuella planer på gå bröstgänges tillväga i sådana här frågor är inget som går hem i gamla Sverige.
