För några dagar sedan slogs Integrationsverkets nyligen genomförda Integrationsbarometer 2004 upp stort i medierna. Allt fler vill stänga Sveriges gränser, menade man i SVT. Tidigare kristna Kyrkans Tidning uppmärksammade en märkbar rasism mot muslimer. I Dagens Nyheter kunde man läsa en längre artikel, där det bland annat framgick att många svenskar tror att de etniska motsättningarna kommer att öka i Sverige.
Hur kommer det sig då att vi i riksdagen har sju partier, varav fem vill genomföra en s.k. flyktingamnesti, ett ytterligare parti vill släppa invandringen helt fri och det sjunde, regeringspartiet, som under kort tid släppt in närmare en miljon nu alienerade invandrare och steg för steg har infört en mycket repressiv integrationspolitik?
En hastig genomläsning av Integrationsbarometern bekräftar bilden av att riksdagsledamöterna lever i ett elfenbenstorn. Undersökningen var en brevenkät till runt 4 000 personer med obundet slumpmässigt urval (OSU) av alla personer folkbokförda i Sverige i åldrarna 16-78 år och en svarsfrekvens på knappt 65%. Undersökningsledaren var en latinoinvandrare och undersökningen gjordes alltså av den statliga myndighet som har till uppgift att främst av alla befrämja integrationen. De flesta frågorna i enkäten var neutralt utformade, vissa var politiskt tendentiösa.
Lite drygt hälften av de svarande tror på assimilation av invandrare, inte integration. Närmare 80% anser det viktigt att "invandrare tar till sig svenska seder och bruk". Nästan 30% anser t.o.m. att etniska svenskar måste få arbete, bostad och bidrag innan invandrare får det. Ungefär 20% lämnar på fråga efter fråga svar som visar ett totalt avvisande av rättigheter för invandrare. Två av tre är negativa till islam, och 37% vill inte att det ska byggas moskéer i Sverige.
Hur är dessa attityder möjliga? Jag menar, när riksdagen befolkas av politiker som till 100% är för integration, inte assimilation, för islam och moskéer, inte mot, och snarast vill ge invandrare arbete, bostad och bidrag FÖRE svenskar, inte efter. Uppenbarligen har vi ett stort demokratiskt underskott i Sverige, där den politiska klassen verkar leva i ett elfenbenstorn. Paradoxalt nog har ett flertal nya politiska partier dykt upp senaste året, men inget av dessa har visat några tendenser att angripa flykting- och integrationspolitiken.
