Nu gnälls det från Sverigedemokraterna igen. Kerstin Söderholm, Torsby, ställde upp för Sd i kyrkovalet härförleden, och får nu från Kommunalarbetareförbundets (Skaf:s) förbundskontor sparken som arbetsplatsombud för sin arbetsplats.
Förtrycket av dem som vill engagera sig politiskt, som en motvikt till de politiskt korrekta partierna, blir allt hårdare i Sverige. Är man inte socialdemokrat, eller tillhör något av övriga likriktade partier, anses man vara obekväm och måste tystas. Det är märkligt att Sveriges största parti anser sig ha befogenheter som strider mot all form av folkstyre, heter det i partiavisan SD-Kuriren.
Väntar man sig på allvar att ett socialdemokratiskt fackförbund stillatigande ska åse hur olika sverigedemokrater låter sig väljas till fackliga uppdrag? Reaktionen känns närmast rättshaveristisk. Med tanke på de orimligt höga fackavgifterna och de fantastiskt misslyckade löneförhandlingarna inom Skaf borde det väl inte vara särskilt svårt för det sparkade fackombudet att ta med sig kamraterna ut ur facket, om det nu existerar något genuint kamratstöd för detta ombud.
Istället görs inget annat än gnälls. Kan detta bero på att Kerstin var den enda som ville vara arbetsplatsombud, och att arbetskamraterna i och för sig inte hyser några positiva känslor för Kerstins politiska parti?
