Om regeringen verkligen ville markera och ställa upp till demokratins försvar, då skulle den nu kunna vidtaga åtminstone två helt konkreta åtgärder:Det är klart som korvspad att regering och riksdag skulle göra något åt Sverigedemokraternas predikament, om man nu såg 2 kapitlet regeringsformen och lagen om skydd för de mänskliga rättigheterna som mer än tomma ord. Men det gör man uppenbarligen inte. SD får inte tillgång till andrakammarsalen, man står istället utan lokal.
1. Erbjuda SD tillgång till Andra kammarens plenisal på Helgeandshomen för sitt Riksårsmöte.
2. Ersätta länspolismästare Carin Götblad och andra polischefer som så uppenbart misslyckats, med personer som kan klara den grundläggande uppgiften - att ge medborgarna skydd.
Man upphörs aldrig att förvånas över den sverigedemokratiska particentralens blåögdhet och godtrogna attityd. Har man ännu inte börjat förstå att allt det vackra talet om demokrati och frihet främst är en slöja bakom vilken de maktägande grupperna i samhället kan fortsätta att berika sig? Om Sverigedemokraterna verkligen syftar till ett politiskt systemskifte kan aldrig de maktägandes assistans påräknas. Vem handlar i direkt motsats till sitt snöda egenintresse? Idag ingen.
Jimmie Åkessons entourage ska alltså inte ömkas för att SD tvingas ställa in RÅ. I den bästa av världar skulle regeringen och riksdagen ha erbjudit sin frikostiga solidaritet till varje parti i SD:s sits. I Sverige i verkligheten idag borde SD - med alla de pengar man nu förfogar över - bara ha sett till att ha tillgång till en möteslokal, köpt, hyrd eller lånad.
(Med denna insikt hade man heller inte antagit de enfaldiga partistadgarna av 2003, enligt vilka antalet ombud svällt ut till det tre- och fyradubbla mot tidigare och som allvarligt minskar urvalet av lokaler.)
