Just nu böljar en diskussion om religionsfrihetens framtida status på Sdu:s halvofficiella debattforum. Grundfrågan är där huruvida specifikt lagskydd just för religionsfrihet "är onödig, eftersom andra grundlagsskyddade rättigheter ger möjlighet till religiös verksamhet inom lagens råmärken. Allt den gör är att möjliggöra troende till att få specialtillstånd för diverse religiöst orienterade praktiker".
Här och var skymtar fram att de unga sd:arna är sugna på att klämma åt islam, men är osäkra på om man ska våga. En av debattörerna är förbundets viceordförande Erik Almqvist, som inte vill ge religionerna någon särställning i förhållande till "åsikter" i övrigt. Att Almqvist själv skulle vara "sugen på att klämma åt islam" vill jag dock inte påstår; Almqvist är ju f.d. folkpartist, och kan liksom flera andra partivänner tänkas vilja ta bort skyddet för religionsfriheten utifrån liberala utgångspunkter.
Själv tycker jag att den refererade sdu-debatten är alltför inskränkt, när den begränsar sig till utrymmet för individuella preferenser. Religionen, menar jag, är en statsangelägenhet. Min åsikt är att i princip varje etnicitet har ett religiöst innehåll, vilket i vårt eget fall innebär att en "riktig svensk" inte kan tillhöra någon annan religion än kristendomen, i dess västliga form, i första hand den evangeliska lutherdomen.
Bloggen tycker att religionsfrihetsfrågan känns aktuell i fallet Sd, och vänder sig till de oftast ateistiska men islamofoba sympatisörerna till partiet med en webbomröstning i den stora frågan: "Kan staten i ett nationalistiskt samhälle förhålla sig neutral till olika religioner?"
Anser man att svaret ska vara ja, då inställer sig följdfrågan vilket formellt och faktiskt skydd religionsfriheten ska ges.
