Det framgår av artikeln bl.a. att sverigedemokraterna "åtnjuter ett avsevärt stöd hos allmänheten", men att detta inte kunnat ta sig uttryck i valen, på grund av att valen inte är hemliga och alltså präglas av systematiskt valfusk. Läget är prekärt för Sd, för partiet har varit föremål för
händelser som påminner om Kinas kulturrevolution. Uppgjorda 'folkliga protester' av de andra partiernas 'ungdomsbrigader' har lett till att sverigedemokrater förlorat sina jobb. För några veckor sedan blev en yngre diplomat avskedad sedan det blivit känt att han var medlem i partiet och hade kritiserat sitt lands invandringspolitik.Hurra, tycker Almqvist, och frågar sig om "demokratiseringen av Sverige (ska) komma utifrån"?
Vid upprepade tillfällen har ligister lojala till de styrande partierna skingrat sverigedemokraternas möten och misshandlat partiets ledare. Och detta i ett land i vilket på senare tid ett parti lett av en uttalad kommunist varit del av en styrande koalition.
Jag tror nog att Almqvist bör sansa sig. Liknande glädjeutbrott har då och då inträffat hos sverigedemokrater ända sedan partiet bildades, men ännu har inte marinkåren rullat in på Sergels torg.
Efter att ha läst artikeln i The New York Sun bör man däremot erinra sig följande minustecken.
Det finns emellertid även plustecken - åtminstone för sverigedemokraterna.
För egen del tycker jag att artikeln vittnar om lågklassig journalistik. Men jag gottar mig åt den: Rödskäggen inom media och politik kan gott få känna på hur det känns att bli utsatt för propaganda som biter.
Dessutom håller jag i stort med Friedman i hans samhällsanalys: Det finns en politisk klass, och den förtrycker oss.