I lördags erkände Hagamannen, den 33-årige bilmekanikern Niklas Lindgren, att han är skyldig till sex grova våldtäkter. Han har suttit häktad misstänkt för tre av våldtäkterna sedan 31 mars och har hittills förnekat brott och bestridit ansvar. Men då är väl allt gott och väl, och ingen kvinna i Umeå behöver längre vara rädd för att vistas utomhus nattetid?
Polisstat eller rättsstat?
I en polisstat är svaret ett tveklöst ja. I en rättsstat är jag inte säker på svaret. Redan när nyheten om gripandet släpptes i slutet av mars frågade jag mig på vilka rättsliga grunder Lindgren egentligen avtvingades det DNA-prov som 29 mars visade sig matcha gärningsmannens i de tre brott för vilka han sedan häktades. För polisen har väl ännu inte getts rätt att DNA-testa alla och envar?
I det följande kommer jag - i all korthet - att visa att den direkta bevisningen mot Hagamannen helt och hållet har sitt ursprung i olaglig bevissäkring utförd av umeåpolisen.
Riskerna med polisiär DNA-testning
Jag sneglar inledningsvis på amerikansk rätt som i de flesta sammanhang är den mest högtstående på jorden i vad gäller skyddet för den enskildes rättigheter mot staten och dess övermakt. DNA-testning innebär att man tränger in i en persons genetiska identitet, hans och hans familjs dåtid, nutid och framtid. Riskerna för den personliga integriteten och den internationellt erkända rätten till privatliv är stora om staten tillåts testa och registrera DNA för stora grupper medborgare.
Det ska sägas att jag inte gjort någon fullständig undersökning, utan bara skrapat lite på ytan när jag förberett denna postning. Detta är vad jag funnit: På många håll i USA får DNA-testning göras endast på personer som dömts för grova brott (felonier eller vissa typer av felonier). På vissa håll får testning göras på den misstänkte sedan åtal väckts för grovt brott. Delstaten Nebraska införde 2005 ett krav på sannolika skäl för att DNA-testning av en misstänkt ska få göras.
Svensk lagändring 1 januari 2006
Den utländska debatten fick sina spår även i Sverige under remissbehandlingen av den bakomliggande departementspromemorian till "Utvidgad användning av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen m.m." (Prop. 2005/06:29). Ett antal remissinstanser motsatte sig delar av de föreslagna lagändringarna, andra remissinstanser motsatte sig lagändringen helt och hållet under åberopande av rätten till personlig integritet m.m. Malmö tingsrätt ville inte registrera odömda personer, hovrätten över Skåne och Blekinge hade invändningar mot DNA-profiler från andra än dömda och skäligen misstänkt skulle finnas med i DNA-registret.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet var kritisk till att misstänkta skall kunna registreras i DNA-registret, medan juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen pekade på att den föreslagna gränsen för registrering strider mot Europarådets rekommendation. Sveriges advokatsamfund sågade lagförslaget helt och ville behålla då gällande rätt.
Regeringen, som egentligen velat inskränka rätten till personlig integritet ytterligare, hade i propositionen jämkat sig i förhållande till departementspromemorian. Man följde det förord från Lagrådet, som innebär att DNA-testning på den som inte är skäligen misstänkt för brott får ske endast då det finns synnerlig anledning att anta att provet är av betydelse för utredningen av ett brott på vilket fängelse kan följa.
Genom en sådan reglering av förutsättningarna för DNA-provtagning av andra än de som är skäligen misstänkta för brott kan man enligt regeringens slutliga bedömning inför riksdagsbehandlingen av förslaget förhindra det som Justitieombudsmannen kritiserat under remissbehandlingen av förslaget, nämligen att DNA-test görs slentrianmässigt beträffande personer som varken är skäligen misstänkta, målsägande eller vittnen.
Umeåutredningens förhållande till lagen
I utredningen av serievåldtäkterna i Umeå uppges polisen ha analyserat inte mindre än 777 DNA-test. Det förefaller alltså rimligen som om man testat "rubb som stubb". Enligt de uppgifter som offentliggjorts kring testningen av Niklas Lindgren hade någon tipsat polisen om att han var lik fantombilden på Hagamannen. Det verkar sannolikt att många av de 777 testade männen karakteriserats på samma sätt, eftersom polisen i Umeå förvånats över att Lindgren vägrade frivilligt test. Hans vägran, och likheten med fantombilden, var tydligen tillräckligt för att motivera en tvångsprovtagning på Lindgren.
Enligt den lagstiftning som gäller från 1 januari 2006 får (enligt 28 kap 12a § RB) DNA-testning ske genom tagande av salivprov på den som är skäligen misstänkt för ett brott med fängelse i straffskalan. DNA-test får även avtvingas annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, om 1) syftet är att underlätta identifiering vid utredning av ett brott med fängelse i straffskalan, och 2) det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.
Istället för att fortsätta utredningsarbetet och säkra laglig bevisning mot Lindgren, som kommit under viss misstanke av umeåpolisen, förefaller det som om polisen gjorde just det som lagen avsett förhindra, nämligen det som sägs ovan om att slentrianmässigt DNA-testa personer som varken är skäligen misstänkta, målsägande eller vittnen. Att det rör sig just om slentrianmässighet bevisas närmast till fullo av det faktum att inte mindre än 777 olika DNA-test gjorts inom ramen för samma utredning.
Umeåutredningens förhållande till skyddet för den personliga integriteten
I Sverige anses sedan lång tid fri bevisföring och fri bevisprövning råda, till skillnad från USA där vi dels har "Fruit of poisonous tree doctrine" och sedan 1993 Daubertstandarden. Såsom lök på laxen råder i Sverige också en "förklaringsbörda" för den som är åtalad för brott, något som skiljer sig från t.ex. den anglosaxiska rätten för en person att inte behöva vittna mot sig själv.
Enligt min åsikt är den fria bevisföringen och bevisprövningen lika skadliga för rättsstaten som det faktum att man i brottmål döms i tribunaler som till större delen består av partipolitiskt utsedda lekmän. Jag inser naturligtvis att ett land inte helt frankt kan importera ett annat lands rättsordning och vänta sig att det ska fungera. Det är dock fullt möjligt, om man noga studerar det svenska rättsväsendet, lagarna och de svenska rättstraditionerna att inympa moderna nordamerikanska rättssäkerhetsgarantier i svensk rätt och få det hela att fungera.
Målet mot Niklas Lindgrens är i praktiken redan avgjort. Det enda som återstår är att bestämma om det ska bli fängelse eller rättspsykiatrisk vård. I rättssäkerhetens namn och som ett varningens finger till en maktfullkomlig poliskår borde han egentligen friges!
Enligt doktrinen om "poisonous tree" (det förgiftade trädet) skulle på många håll i USA lördagens erkännande av umeåvåldtäkterna inte kunna anföras som bevis vid rättegången mot Lindgren, eftersom det sannolikt är en mer eller mindre direkt följd av att han på grund av det olagliga DNA-testet suttit isolerad på häktet. DNA-testet skulle heller inte kunna användas, eftersom det togs i strid med lagen!
