SD:s hatkärlek till Mona Sahlin

En färsk attitydundersökning gjord av Temo visar att bara hälften av (s)-väljarna har förtroende för tillträdande partiledaren Mona Sahlin. Desto större stöd som ledare för (s) får Sahlin från Sverigedemokraternas sympatisörer: Hon är den etablerade politiker som (sd):arna mer än någon annan älskar att hata. Utan henne tror (sd):arna på riksdagsplatser; med henne tror man att 10%-vallen kan sprängas.

I oktober 2000 sade Mona Sahlin i en tidningsintevju att "om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet." Detta, mer än något annat, fick fart på det nationalistiska hatet mot henne. Ett större personer ringde givetvis under oktober-november det året upp det sverigedemokratiska partikansliet för att spy sin galla över Sahlin och vad man såg som hennes missaktning mot det egna folket.

Sedan jag under våren 2001 tagit över som kanslichef roade jag mig ibland med att lyssna av de mest upprörda samtalen från den vevan. Alla inkommande samtal till kansliet spelas ju in, något som dock inte alla av partiets aktivister var medvetna om. En av de argaste i telefonen var SD:s egen distriktsordförande i Stockholm, Anders Steen. "Mona Sahlin", klämde han fram, kokande av ilska över muhammeduttalandet, "ja, hon borde straffknullas på dubbla kukar!".

När myglet inom den socialdemokratiska valberedningen pågick som bäst under början av året riktades idoga och välmenande varningar från bloggen till den sverigedemokratiska particentralen att hålla tand för tunga, något som man naturligtvis inte klarade av. Istället gottade man sig öppet över att Mona Sahlin låg bra till för att bli Göran Perssons efterträdare som (s)-ordförande. Detta spred sig till både partiexpeditioner och ledarredaktioner landet över, och ökade risken för att någon annan makthungrig potentat skulle lyckas passera Sahlin på upploppet, och lura henne på ordförandeposten. Till slut visade det sig dock att den stockholmska maktfraktionen inom (s) inte brydde sig om dessa varningstecken "från nedre däck".

Varningstecknen var annars inte svåra att finna. Lördagen 13 januari skrevs på Expressens ledarsida: Flera ledande sverigedemokrater blev glädjerusiga av Sahlins jakande besked i partiledarfrågan. Samma dag frågar sig Göran Skytte i SvD: Kommer Mona Sahlin som partiledare att förmå stoppa flykten av sossar till Sverigedemokraterna - eller finns det nu risk att alla fördämningar brister?

Uppmärksamheten för relationen Sahlin-SD i dagspressen hade föregåtts eller kompletterats av många liknande inlägg i den svenska bloggosfären. Per Gudmundson: Grattis!, Henrik Hall: Grattis sverigedemokraterna!, Johan Ingerö: Sahlin kan stärka sverigedemokraterna och Kulturrevolutions sahlinkonkordans samt Objektiv SD-bloggs egna Sifo och det ledarlösa SAP, Otaktiskt, S sneglar på SD, Entrism,

En sverigedemokrat hatar Mona Sahlin. Varför? Idag skyller han oftast på att Sahlin är mjuk mot muslimerna. Men det politiska minnet är till sina detaljer ganska kort, och mycket på den sahlinska meritlistan har hunnit blekna.

För de gamla frontkämparna från torgmöten och marscher under SD:s barndom är inte Mona Sahlins ungdomssynd nr 1 glömd: Hon lade upp sig för en chilenare, blev gravid och födde ett barn.

För de modernare sverigedemokraterna är det - återigen - kulturen det handlar om. Mona Sahlin är kulturrelativistisk och hon är kulturradikal. I Göteborgsposten 1 februari sade egentligen statsvetaren Mikael Gilljam vad som behöver sägas i den frågan.

"Men det som framförallt kännetecknar Mona Sahlin är att hon driver och symboliserar "nya" politiska frågor med svag eller ingen koppling till traditionell vänster-högerpolitik, som miljö, jämställdhet (inklusive individualiserad föräldraförsäkring), invandring, integration och frågor om sexuella minoriteter."

Detta har i praktisk handling yttrat sig bl.a. på följande sätt:

Det redan avhandlade: "Mjukheten mot muslimerna", Mona Sahlin har tagit på sig slöjan och avlagt "statsbesök" i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm, och

velat positivt särbehandla muslimerna (och startade utskrattade Centrum mot rasism), men

hon har också varit den som betytt mest för gaylobbyn, och som i det sammanhanget varit

den som hårdast drivit på med homosexifieringen av Svenska kyrkan, trots att hon själv inte är troende, och högljutt krävt att alla samfund som har vigselrätt också ska viga s.k. samkönade par,

velat införa tve- och månggifte (och var drivande bakom "genusperspektivet"),

så sent som 2002 förnekat att det finns en svensk kultur: "Jag tror det är det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och såna töntiga saker."

I sina populistiska och/eller opportunistiska utspel genom åren, har Mona Sahlin i sak - med en druckens envishet - lyckats träffa nästan precis tvärtemot var Sverigedemokraterna idag står, och just i de frågor som är SD:s hjärtefrågor. Även Mikael Gilljam verkar ha anat detta när han 1 februari uttalade sig i Göteborgsposten. Han rundade där av med att tycka att

"mer av Mona Sahlin och mer av sådana "nya" frågor i politikens centrum innebär förmodligen också mer luft under vingarna för Sverigedemokraterna och därmed en totalt oförutsägbar situation inför riksdagsvalet 2010."

Lördag kl. 12 väljs hon enhälligt till partiordförande i Socialdemokratiska arbetarepartiet.