Är det säkert, att folket har en vilja och är därom medvetet? Vet folket alltid hvad det vill? Alla dessa röstberättigade, som nu trummas upp på hvilodagen för att tillsammans uttala folkets vilja - äro de fullt klara med hvar sin egen vilja i saken?
"Det värsta i mitt yrke" så yttrade en gång till mig en erfaren tidningsman, "är att jag måste ha en åsikt om allting". Klockan 10 händer det något, och klockan 11 måste jag ha en klar uppfattning däraf; publiken begär detta för att själf få en uppfattning!" Det förefaller mig, som om detta vittnesmål ginge ned till oanade djup. Det ligger däri något af en dom, en dom öfver hela vår demokratiska föreställningsvärld. Demokratien fordrar af hvarje man en åsikt om allt, äfven det från hans privatsfär mest aflägsna.
Den politiserar oss, ty den kan icke begagna annat än politiserade människor. Men människorna vilja i grunden icke politiseras. Den förbannelsen lämna de åt yrkesmännen. Själfva vilja de i grunden vara i fred, i fred med sitt. Och en statsform som ständigt jagar dem upp ur deras egen sfär, skall i tidernas längd väcka deras leda, så att de till sist hylla hvad och hvem som helst, som lofvar dem fred.
Vidsynta män som Bryce och Spengler ha redan snuddat vid dylika tankar. De ha sett i antikens och renässansens historia, hurusom frihetsmännen efter hand försvunnit och ingen allmän mening önskat dem tillbaka. Sådant kan ske än en gång. Ty "hvad är som skett - detsamma som skall ske!" Detta kunde också varit något att besinna för de frihetsmän, som nu jagat upp det svenska folket till en första folkomröstning - om ett förbud.
[Rudolf Kjellén i debattartikeln "Folkomröstning. Några betraktelser utanför stridsbullret", 26 augusti 1922 (inför rusdrycksomröstningen dagen därpå)]
