Nordiska förlagets senaste utskicket nådde mig idag, och jag noterar att man högt upp på löpsedeln marknadsför en nyutgåva av August Strindbergs novell "Tschandala" - detta möjligen tänkt som en markering mot ND och SD. Sittandes vid datorn tar jag genast fram och läser en postning på bloggen från 2005 och en från 2006, gjorda efter att ett par ledande sverigedemokrater avslöjats med att ha gjort affärer med Nordiska förlaget vid upprepade tillfällen - något som jag själv förstås aldrig skulle göra.Är det några (sd):are som skickar efter böcker i år? Det är nog i alla fall en ledande (sd)-propagandist, fulbloggaren Jorma i Tornedalen, som kunde få en partipolitisk tankeställare genom att i någon form ta del av Tschandala. För i Tschandala talade Strindberg om hur omaskerat hans tids nationellt sinnade såg på det som idag kallas resandefolket. Och det var inte med några fördomsfria ögon.
Min åsikt är att svensken i grund och botten är stöpt i samma form nu som under Strindbergs livstid. Jag frågar mig: Hur tänker man som "ickearier" och aktiv sverigedemokrat, tror man verkligen att partivännerna ser på en med jämlika ögon? Eller tycker man att läget i gamla Sverige blivit så dj-t att man inte tycker att eventuella fördomar spelar någon roll? För det mest egennyttiga Jorma borde kunna ta sig till vore att jobba för (s) och inte för (sd).
