20 mars 2007

Blågul eller blåvit nationalism i SD?

I de finlandsrelaterade eftervalsdiskussionerna har jag från SD-håll förstått att det i partiet är fullt legitimt att anse att "Finland i första hand (är) finländarnas land", och att det därför "är naturligt att stödja finsk nationalism".

Jag finner detta förbluffande. Svenskar har varit bosatta i det som idag är Republiken Finland sedan stenåldern. För Rudolf Kjellén var den svenska nationens omfattning självklar:
Det är intet tvifvel om att en svensk nation funnits sedan hedenhös, och att den ...för nära 600 år sedan var samlad under egen gemensam lag". [Staten som lifsform, s. 111 Sthlm 1916]
Kjellén refererade självklart till Finlands anslutande till riket i samband med Andra svenska korståget till Finland vid mitten av 1200-talet och gränsens säkrande i Freden i Nöteborg 1323 efter krigen mot Novgorod.

Att en dag erövra Finland inom Sveriges gränser åter har under generationer varit en närmast helig plikt för varje svensk patriot. Tiderna må förändras, och territoriell expansion är inte längre politiskt korrekt. Inom utländsk nationalism brukar man i vart fall behålla sina moraliskt baserade anspråk för den egna nationen i ord och tanke.

Så inte i SD; den svenska nationen föddes kanske inte förrän 6 februari 1988? Representanter för detta parti, som idag utger sig för att vara nationalistiskt, är alltså beredda att stödja ett finskt parti som helst till finnar skulle vilja assimilera hela den svenska nationen ("hurri") på finländsk botten. Är det annat än skamligt?

Svenska folkpartiet är ett unket socialliberalt parti. Men det är i första hand ett etniskt parti, avsett för etniska svenskar. Genom att gå emot ett parti med sådant syfte har SD möjlighet att gå emot sina egna anspråk på att i första hand vara ett "intresseparti för svenskar".