"Sverigedemokraterna har vuxit sig starka eftersom många upplever att det finns en politisk klass, grupper av människor som styr dagordningen och alltid ser till att få det som de vill. Man ska inte överskatta frågan om invandringen. Förvisso är den partiets formellt centrala del, men den har också blivit en yttre symbol för något större, för en kulturell rörelse av ett slag som inte funnits i svensk politik på länge. Kort sagt handlar sverigedemokratisk politik om identitet, vilket är ganska fascinerande."Carl-Robert Lindgren, Sverigedemokraternas skickligaste och mest vältalige agitator av idag, har förstått hur folket i SD:s particentral känner. Då är väl allt frid och fröjd, och de socialdemokratiska marscherna kan ställas in?
Kanske inte. Problemet i detta sammanhang är att den sverigedemokratiska particentralen inte är i takt med sitt fotfolk. På gatan är repatrieringsivern fortfarande tusen gånger viktigare än sökandet efter nationell identitet. Här märks frånvaron av eget medlemskort i SD för Carl-Robert Lindgren.
Läs gärna Carl-Roberts ovan citerade debattartikel i Captus. Hans välfunna ord får den inte lika intutitive och samtidigt mer teoretiserande Simon Westbergs ord att komma på skam.
