Det är populärt att tala om Annika Östberg och tänka på henne som på en svensk martyr. Den person det handlar om är Annika Deasy, född i Sverige 1954, men redan 1963 utvandrad till USA.
Åtminstone vart tredje år läses Annika Deasys evangelium upp i svenska massmedier, i samband med prövningen i Kalifornien av det livstidsstraff som hon sedan många år avtjänar för mord. I år har vi åter sett den snipiga f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald i TV-rutan. Vi har fått höra hur hans excellens justitieministern intervenerat och vädjat till den federale amerikanske justitieministern om fru Deasys snara frigivande eller överförande till svensk anstalt. Deasy hade vid brottets genomförande, ett dubbelmord, gjort allt utom att just trycka på avtryckaren. Hon hade t.o.m. stoppat kulorna i revolvern! Medgärningsmannen, hennes pojkvän, begick en tid därefter självmord.
Någon annan förklaring än hennes rena svenska blod finns väl inte till intresset i Sverige för denna dömda mördare. En svenska är hon då, men en person som inte anträtt fosterjorden sedan 1963, och som uppenbarligen inte ägnade Sverige en tanken innan dess hjälp behövdes för ett frigivande från fängelset Chino. Jag undrar när vi får se våra modernt kosmopolitiska politiker intressera sig inte bara för detta svensk-etniska fall, utan även för andra fall där olika personer, med mera suspekt personlig bakgrund, försmäktat i fängelse under många år, och kanske t.o.m. gjort det oskyldigt?
