För första gången besökte jag Odinslund vid högtidligheterna på 6 juni. Denna plats mellan Carolinabacken, församlingshemmet och Bondkyrka var nog ovanligt välbesökt; säkerligen fanns där över 500 personer. Enligt lokalblaskan UNT hade 699 nya medborgare i Sverige först välkomnats vid en ceremoni på näraliggande vasaborg, vilket i viss mån kan förklara tillströmningen av folk. Sannolikt var alltså flertalet närvarande nya medborgare, eller så tillhörde de gruppen borgerliga småbarnsfamiljer, vilka överallt kunde skönjas med sina barnvagnar.
Högtidligheterna inleddes med en mycket kort procession med en folkmusikgrupp från Tensta socken som viktigaste inslag. Ett intressant anförande hölls kort därefter av akademikern Gillis Herrlitz, som efter att ha varnat för hat och hämnd poängterade att individen är det som är viktigt i den mänskliga existensen. Som slutkläm försökte han åskådliggöra betydelsen av en nationaldag genom att framhålla att den nationella identiteten är en av många gemenskaper och ju inte är viktigare än samhörigheten för kollektivet fotbollsfans eller kollektivet personer av manligt kön.
Så oerhört svenskt. En västgötaklimax toppar firandet i Uppsala.
Varför ska man då fira en nationaldag med obegripligt ursprung - när nationaliteten i grund och botten är totalt oviktig? Uppsalaborna emotser med iver ett svar från den socialdemokratiska kommunledningen.
