Förre centerpampen och nuvarande liberalkonservative Dick Erixon har en blogg, där han framställt många intressanta observationer och åsikter. I en kommentar till AFA-angreppet mot Sverigedemokraterna i Rottne 5 juni i år avslöjar sig dock obönhörligt som föga mer än en pseudoliberal. Så här skriver Erixon om skillnaden mellan Åke Greens böghets och Sverigedemokraterna som parti:
"Skillnaden mellan pingstpastor Åke Green och sverigedemokraterna är att Green aldrig förespråkat våld eller hat mot minoriteter. Green anser att vissa livsstilar är moraliskt fel, vilket han har rätt att tycka inom ramen för yttrandefriheten, enligt min mening."
Detta är naturligtvis ingen logiskt hållbar argumentation, om man ger sig ut för att vara liberal. Jag tycker inte man behöver säga så mycket mer om Erixons pseudoliberalism, än att citera liberalismens grand homme John Stuart Mill:
"Åsikten att till exempel spannmålshandlare svälter ut de fattiga eller att privategendom är stöld, bör obehindrat få komma till uttryck, om den endast cirkulerar i pressen, men den kan med rätta bli föremål för rättsligt ingripande, om den muntligen förfäktas inför en uppretad folkmassa som samlats framför en spannmålshandlares magasin."
Det är givetvis principiellt ointressant om staten medelst egen personal ingriper mot oönskat tal, eller om man som i Rottnefallet tillåter organiserade ligister sköta "våtjobbet". Vad Mill säger är att alla åsikter ska tillåtas komma till uttryck - det kan endast vara formen för åsikts- och yttrandefriheten som kan tillåtas vara begränsad. Undertecknad, som säkerligen är en av Sverígedemokraternas på rationella grunder starkaste kritiker, måste konstatera att Dick Erixon helt vill förbjuda vissa åsikter. Det riktiga om nu Sverigedemokraterna förespråkar våld mot minoriteter vore att förbuda deras partiledare Jimmie Åkesson att på Rinkeby Torg agitera inför en publik av tusen uppeggade ariska raskrigare. Däremot inte att helt förbjuda honom tala.
