Det som väl egentligen mest talar för att Sverigedemokraterna någon gång ska ta över makten i Sverige är inte partiet självt, utan dess motståndare. I dagarna är AFA Uppsala aktuella. AFA är ett underjordiskt "nätverk" med våld, hot och skadegörelse på programmet. Man har inlett en offensiv i Uppsala, och därvid inträngt i en privatbostad och där misshandlat en nationaldemokrat i tonåren, och nedsolkat porten till en medelålders sverigedemokrats boning i ett av stadens bättre kvarter. Det hela var så grovt att t.o.m. motbjudande avisan UNT skrivit en artikel där sverigedemokraten ombetts uttala sig.
Det försiggår som bekant en hel del våldsbrottslighet mot nationella politiska aktivister i Sverige, även mot sverigedemokrater, som ju i princip aldrig lyfter en hand till sitt försvar. Den politiska klassen gör inget åt detta i sig allvarliga politiska problem. Man uttalar sig inte ens mot denna brottslighet, vilket får tolkas som att socialdemokrater, näringsliv och massmedier i tysthet applåderar det blod som flyter.
Den politiska klassens linje imponerar inte. Man kan t.o.m. frestas att känna ett förakt för denna linje, ty den är ju inte ens effektiv som en metod för att nå vissa mål. Förvisso minskas rekryteringen till de nationella grupperingarna genom den förda våldslinjen, men kvar blir ändå en kärna av aktivister. Vi vet från historien att många revolutioner börjat med ett fåtal motiverade män under sakkunnig ledning.
Många i denna kärna har försakat yrkeskarriär, utbildning, familj och allt annat som utgör delar i ett normalt, civiliserat liv. Säkerligen skulle vissa vilja återgå till normaliteten.
Redan de gamla romarna visste att man "åt fiender, som vilja fly, bör...bygga en bro". Citatet är hämtat från Vegetius, "Epitome rei militaris", 8, 21. Istället för att hålla alla dessa nationalister på armlängds avstånd borde man enligt denna maxim erbjuda en väg ut. Men stopp ett ögonblick, säger läsaren, ville nu aktuella offer i Uppsala verkligen fly sin sak? Om de står fast vid sina åsikter bör de väl trampas med järnskodd klack?
En tonåring som varit aktiv i ett nu döende parti? En filosofie doktor, som länge förtjänat bättre tjänster i den akademiska världen, och som befunnit sig på den förlorande sidan i det uppslitande sverigedemokratiska inbördeskriget? Man undrar kanske vad dessa två personer nu kommer att göra, och vad de gjort om de istället för spetsen bjudits en framtid i det etablerade samhället.
