I fredags kom Janne Millds eftervalanalys. Han identifierade på ett korrekt sätt Jimmie Åkessons valstrategi som att "minska träffytorna", vilket dock Milld dömde ut som defaitistiskt och utan möjligheter i strävan efter att få till stånd en offentlig debatt kring migrationspolitiken. Snabbt kommer han sedan in på 33-punktsprogrammet, som ju användes för att skandalisera Sd i en stor artikel i Expressen 23 september.
33-punktsprogrammet är Janne Millds eget skötebarn, och något som han bara måste få med sig, när han skulle bli partisekreterare 2005. Programmet antogs mot nye partiledaren Åkessons högljudda protester, trots att denne nu backar upp nämnda program. Efter expressenartikeln har Milld väckts ur sin slummer och slår nu omkring sig för att försvara sitt program: "Förvisso skulle åtgärdsmanifestet väcka att ramaskri bland de politiskt korrekta".
Sen hoppar tydligen Milld över ett par steg i tankeprocessen, för det går inte att föstå logiken i att Sd skulle ha kunnat tvingat fram Sd:s migrationspolitik som den stora valfrågan i riksdagsvalet, om bara Sd marknadsfört just 33-punktsprogrammet. "Man skulle ha tvingat upp sakfrågan - massinvandringen och dess förödande konsekvens för vårt samhälle - på bordet. Man skulle ha satt stopp för förtigandet."
Nej, Janne. Det är inte så enkelt att Sesams dörrar öppnar sig, bara för att man går ut med ett politiskt program som de flesta uppfattar som fascistiskt. Jag är övertygad om att Åkesson gjorde rätt i detta avseende. Att ligga lågt och inte erbjuda några "träffytor" visade sig vara rätt, när nu den allmänna opinionen under slutet av valkampanjen oväntat nog släppte fram helt nya attityder gentemot Sd. Man behövde bara flyta med.
Det räckte förvisso inte till någon riksdag, och något annat hade varit konstigt för ett organisatoriskt så ytterst anspråkslöst parti. Piratpartiet hade betydligt fler aktiva än Sd, och detta nya parti fick ju inte mer än 0,6% av rösterna.
Bara en sak kunde ha lyft Sd över 4%-spärren: Om man hade förmått rida på vågen efter Freivalds, Säpo och muhammedteckningarna, då kunde det ha gått. Nu gjorde man istället magplask. En annan avgörande brist visade sig under den sista veckan före valet i Sd:s ställning mellan blocken. Hade Åkesson uttalat sig åt endera hållet, då kunde detta ha gett ytterligare x antal röster. Nu var han istället en osäkrad handgranat i valet mellan Reinfeldt och Persson.
