Nima Sanandaji, tankesmedjan Captus iranske chef, skriver idag i UNT om Sveriges misslyckade integrationspolitik. Han vill få oss att tro att politiken är misslyckad på grund av ofriheten som är inbyggd i varje system med statligt garanterad allmän välfärd. Lyckas den nya borgerliga regeringen öppna ekonomin kommer däremot landet att öppnas för de invandrare som idag till stor del försörjs i bidragssystemen. Om så sker knäcks också ryggraden på den sverigedemokratiska hydran.
I Sanandajis debattartikel framhålls att utländska medborgare bosatta i Sverige år 1968 hade en genomsnittlig inkomst som med 22% översteg inkomsterna för svenska medborgare. Siffran förändrades till 1999 på så sätt att då den genomsnittliga inkomsten för utländska medborgare var 45% lägre än för svenska medborgare. Sanandaji låter oss själva dra slutsatsen att detta är resultatet av socialdemokraternas strypgrepp på samhällsekonomin.
Jag skulle kunna erbjuda den alternativa förklaringen att andelen invandrare i Sverige 1968 var försvinnande liten. De invandrare som kommit hit efter andra världskriget var till största delen arbetssökande finländare, jugoslaver, greker och turkar. Så var inte fallet 1999, för redan då var Sverige ett land plågat av etniska mikrokonflikter. Flertalet invandrare var då människor som sökt sig hit av andra orsaker än utsikt om lönearbete. Att de i detta läge inte heller lönearbetar i samma utsträckning är kanske mindre märkligt.
Men varför lyckas då iranska invandrare så mycket bättre på den amerikanska arbetsmarknaden än på den svenska? Sanandaji upplyser oss om att iraniernas arbetsinkomster i Sverige 1993-2000 var endast 61% av infödda svenskars (var han nu fått den siffran). Samtidigt visar den amerikanska folkräkningen 2000 att de iranska hushållen i USA tjänar 42% mer än infödda amerikaner (infödd amerikan?). Han ger oss inget svar utan låter oss anta att skillnaden fortfarande består i svensk socialdemokratis förmåga att ta ett strypgrepp på ekonomin.
Nu börjar jag ana att Sanandaji tycker om att göra det lätt för sig. Varför söker han inte ivrigare efter svar på sina frågeställningar? Vad är egentligen skillnaden mellan svensk och amerikansk samhällsekonomi? Jag ser en rad olika förklaringsmodeller: Tidsaspekten är en. USA har haft en lång historia av eliter som pumpat in stora invandrargrupper som förändrat nationens karaktär. Iranier har anlänt till USA tidigare än de gjort till Sverige, och sannolikt har amerikanerna kunnat plocka åt sig de allra rikaste och mest begåvade, medan Sverige fått nöja sig med de iranska landsmän som inte lyckats ta sig någon annanstans. Med hänsyn till tidsaspekten bör det vara fullt rimligt att jämföra iraniers integration i samhället i å ena sidan USA 1986 och å andra sidan Sverige 2006.
Är förresten iranier en bra grupp att använda i exemplen, frågar man sig. De tenderar alltid att bosätta sig integrerat och att anpassa sig till det omgivande samhället bättre än t.ex. arabiska folk och kurder. I Sverige är förvisso iranierna en kvantitativt stor grupp. Annat är det i USA: Iraniernas starka ekonomiska ställning kan ju delvis bero på den stora etniska heterogeniteten, där de största "minoritetsgrupperna" utgörs av de spanskspråkiga, de svarta och östasiaterna, men där även många andra grupper är kvantitativt viktiga. Att iranierna står sig väl, hänger det kanske ihop med mer omfattande rasdiskriminering mot svarta och spanskspråkiga, medan iraniernas ljusa hy låter dem passera som italienare eller andra socialt välaccepterade grupper?
Vad Sanandajis jämförelser med utlandet egentligen ger oss för vägledning inför framtiden är oklart. Jag har svårt att se hur hans sifferexercis historiskt och internationellt ger den nya regeringen några andra råd än "att göra som USA", något som han väl måste veta är omöjligt. Att göra som USA skulle efter svenska förhållanden innebära en högerliberal politik som skulle få självaste Bosse Lundgren att blekna.
UNT har i redigeringen av debattartikeln lyft fram just att länder med friare arbetsmarknad enligt Sanandajis förmenande är bättre på integration än Sverige. Här stannar väl den praktiska betydelsen av denna debattartikel, eftersom Sanandaji bekräftar vad moderaterna redan har som partilinje. Friare arbetsmarknad kommer sedan, eftersom vi lever i Sverige, att innebära mer kvotering av invandrare, hårdare bestraffning av diskriminering av invandrare och mer pengar till invandrarjobb.
Detta kommer inte att beröva Sd några röster. Ilskan hos vanliga svenskar över att diskrimineras och behöva stå tillbaka, kommer snarare att göra läget sådant att Sd kan sätta sig på stolen och vänta på att rösterna ska ramla in.
