Hur fås samhället mer nationalistiskt?

Anledningen till att det inte finns någon framgångsrik politisk eller kulturell nationalism i Sverige är att svensk nationalism inte är en del av den svenska kulturen. Här liknar vi länder som England och Frankrike, där den nationella enheten garanterats av en stark överhet, men befinner vi oss i motsättning till stater som Norge och Finland, som tvingats kämpa för sina nationer och som i det finländska fallet även döpts i blod.

Trots att Sverige under lång tid förvittrat under guds- och kulturfientliga regeringar som fyllt den politiska maktapparaten med folk av samma världsåskådning, finns fortfarande starka nationella markörer kvar i svenskarnas identitetsuppfattning. Men det är inte nationen Sverige som står i centrum, för den svenska nationalismen av 1800-talssnitt var någonting von oben; ett överhetens projekt. De nationella markörerna har istället riktats mot hembygden, ibland socknen eller staden, mer ofta häradet, folklandet eller landskapet.

Exempel: Är man född och uppvuxen i Mariestad, då ser man sig själv inte primärt som en svensk eller ens en västgöte, utan som skaraborgare och känner Vadsbo som sitt större hembygdsområde. Rudolf Kjellén var bördig från Torsö i nuvarande Mariestads kommun, och jag törs inte säga att han såg sig som torsöbo/skaraborgare, men så var han också prästson, medlem i det bildade skikt som dåförtiden hade personliga lojaliteter till kungamakten. Så var det inte för vanliga torsöbönder, som ofta nog såg med misstänksamhet på kungens utsända myndighetspersoner.

Nationalismen i politisk mening är inte på något sätt nödvändig, utom i ett fall: En fungerande parlamentarisk demokrati fordrar preexistensen av en nationell gemenskap som helt dominerar staten i fråga. Om så inte är fallet så struntar demos i att delta i den demokratiska processen liksom i att efterfölja de politiska beslut som fattas. I en mångetnisk ickedemokratisk federation eller i en ren autarki kan man däremot klara sig utan nationalismen, som då kan ersättas av exempelvis den traditionella eller karismatiska auktoriteten hos härskaren eller härskargruppen.

I Sverige råder för närvarande konsensus om att den parlamentariska demokratin ska bevaras. Ja, i så fall måste också den nationella identiteten återstärkas. Detta möjliggörs i flera steg, där det första steget är det politiska initiativet till att bygga upp den lokala-regionala identiteten som jag beskrivit längre upp i denna postning. Att bygga denna identitet i nya entiteter är lönlöst, då sådant tar generationer. De gamla entiteterna, av typen Vadsbo härad, Skaraborgs län, måste tas tillvara. Så snart detta är gjort kan man börja svetsa samman det svenska folket i en lojalitet mot både sig själv och mot den svenska staten.

I en pågående debatt hos sverigedemokratisk ungdom, på förbundets diskussionsforum föreslås enkla åtgärder för att göra samhället mer nationalistiskt, sådant som

1. att alla grundskolor inleder och avslutar veckan med att sjunga nationalsången, och
   
2. en bättre utbildning om Sverige, svensk historia och svensk kultur i skolan.

Välmenande, men helt otillräckligt och möjligen också kontraproduktivt. Det går inte att tvinga fram en nationalkänsla ur tomma luften. Först måste alltså de lokala identiteterna byggas upp. Sedan måste nationalmedvetandet väckas, och det tar tid. Det sker bl.a. genom den föreslagna skolutbildningen (på nationell grund), något som tar tid att åvägabringa, eftersom ju först en hel generation av vänstervridna lärare måste rensas ut och omskolas till andra samhällsnyttiga uppgifter på arbetsmarknaden, och ersättas av andra politiskt tillräkneliga krafter som först måste ges en relevant lärarutbildning. Hur lång tid tar inte bara detta?

Jag behöver i detta sammanhang inte gå längre än just till skolan för att man ska kunna inse att hela nationaliseringsprojektet är så omfattande att det inte går att föreslå enstaka politiska förbättringar för att det politiska målet ska närma sig. Skulle t.ex. Sd under de närmaste åren föreslå åtgärder som syftar till "en bättre utbildning om Sverige, svensk historia och svensk kultur i skolan" och få förslagen antagna, då skulle de fattade besluten korrumperas intill meningslöshet, eftersom något nationalmedvetande inte finns hos de makthavare som ska implementera fattade beslut.

För ett svenskt politiskt parti som definierar sig självt som nationalistiskt vore det därför fel att ens försöka lämna så rimliga och återhållsamma förslag till kommun- och landstingsfullmäktige, att förslagen möjligen kan få majoritet. Som politiskt parti bör man istället ägna all kraft på intern utbildning, syftande till att de egna kadrerna vet vad partiet vill, på opinionsbildning, riktad mot bildade samhällsskikt utanför partiet, och på propaganda riktad till de obildade (ignoranta) folklagren.

Dessa försök att nå ut med partibudskapet till samhället måste självfallet förenas med arbetet att förbättra det egna dåliga anseendet. Sverigedemokraterna har i en rad mätningar bedömts ha de allra sämsta attitydvärdena hos ett urval av svenska väljare. Kort sagt tycker folk riktigt illa om Sd. Den främsta bearbetningsbara orsaken till detta är partiets hetspropaganda mot invandrare och främmande folkgrupper i allmänhet. Detta upplevs av vanliga människor som negativt och ofta nog motbjudande eller smaklöst. Endast kulturyttringar som utgör hot mot väckelsen av nationalmedvetandet kan tillåtas, och man bör därför angripa värdesystem som den amerikanska nutida populärkulturen, förintelsekulten och islam. Däremot inte de människor som stödjer dessa kultursystem.