På SDU:s nya webbforum rasar just nu debatten om sverigedemokraternas principprogram och nationalismen. Vissa debattörer anser att nationalismen bör strykas ur programmet eftersom den riskerar att dra till sig nazister och andra hårdföra element. Konservatismen, särskilt socialkonservatismen, den känns tryggare. Andra tycker att det är skönt att principprogrammet numera stadgeskyddats, vilket innebär att alla ändringar kräver kvalificerad majoritet.
Att företräda en nationalistisk världsåskådning är förvisso en dans på slak lina. Håller man inte tungan rätt i mun så blir det bosnienkriget i ny tappning. Själv tycker jag att självförnekelsen har en tendens att gå väl långt hos vissa sd:are. Vill de bli tagna på allvar bör de nog bearbeta annat än sitt principprogram.
Vid debatten inför antagandet av principprogrammet var jag själv med, och framhöll då för egen del att programmet var stilistiskt fulländat. Politiskt innehåller det en del skavanker, och alldeles bra är det ju inte att principprogrammet antogs enhälligt. Jag menar, det är ju Sd vi talar om.
Men att programmet antogs enhälligt betyder inte att det är alltför extremistiskt, utan istället att det är så allmänt hållet och fluffigt att det nästan är till intet förpliktande. Det principprogramförslag som jag och Jocke Larsson lade fram till extramötet i december 2002 var betydligt mer substantiellt, men det förslaget kuppades bort av Åkesson med hjälp av Sandberg och Åkerlund. Någon tröst fick vi dock i att han hämtade åtskilligt ur vårt material.
Jag vill nog mena att det enhälliga antagandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilket skedde på en motion från mig vid RÅ 2003, är betydligt mer förpliktande än principprogrammet. Tyvärr får man väl säga att FN-deklarationen bara är tomma ord för Sd.
