Kattis Ahlström satt på SVT Morgon och ojade sig över det ökade knarkandet på landets kriminalvårdsanstalter. Experten Åke Farbring spädde på oron, och trodde för sin del att andelen knarkare på kåkarna ökat med 10% på 10 år.
Försöker de att ljuga folk rakt upp i ögonen? Skillnaden mot 1995 var att då fanns intensivövervakning med elektronisk kontroll (d.v.s. elektronisk fotboja) bara som försöksverksamhet i mindre skala och på den tiden tvingades stora mängder rattfyllerister att sitta av ett fängelsestraff.
Nu (2005) kan de flesta som döms till högst 6 månaders fängelse slippa fängelset och istället sitta av en intensivövervakning. Mycket få rattfyllerister tvingas idag (2005), tack vare fotbojan och samhällstjänsten, krypa in på en anstalt. Tar man hänsyn till detta mycket stora och i hög utsträckning ickeknarkande bortfall i potentiella anstaltsklienter så borde väl en ökning av andelen narkomaner på anstalterna på 10% kunna ses som en klar minskning??
En förklaring till denna - som den ter sig - pseudonyhet är väl kanske kriminalvårdens nyligen proklamerade övergång till specialiserade narkotikaanstalter, något som ytterligare urvattnar den gamla närhetsprincipen för fängelsedömda. Internerna ska alltså få det ännu svårare att få avtjäna straff på besöksavstånd från familj och vänner, och detta måste motiveras med det ökande knarkandet. Tyvärr är det väl också så att det sedan 1970-talet alltid knarkats friskt på anstalterna. Och enda sättet att komma tillrätta med detta kan vara att införa amerikanska besöksrutiner.
