Stavros Giangozoglou, ledande (s)-politiker i Uppsala kommun, kritiserade redan i 2 postningar på sin partiblogg
18-
19 maj de
budgetyrkanden aktive Joakim Larsson (sd) gjort i kommunfullmäktige.
Efter en uppseendeväckande bloggpostning från Larsson häromdagen är tiden inne att säga något
ytterligare om det hela. I sina postningar hävdar Giangozoglou att "
SD far fram med samma budskap, alltid är det "mångkulturen" som är anledning till allt ont här i världen, däremot paketeras budskapet i de lokala frågorna", något som stämmer med många andras observationer av SD som ett enfrågeparti.
Härvidlag finns det i dagsläget inte så mycket för partiet att göra; efter infusionen av nya aktiva i samband med valet förra året är det ju åter så att inställningen till invandraring är det enda sammanhållande kittet. Det blir till att (bakom en ridå av pliktskyldiga protester) vara män nog att gilla läget, och invänta den dag partiet lyckats ta sig upp på en högre teoretisk ståndpunkt.
Mera irriterande för folket i den sverigedemokratiska particentralen bör Giangozoglous slutsats att "
Sverigedemokraternas ledargarnityr...(är) ett mycket medvetet rasistiskt kompisgäng som vet vad det vill och som sakta men säkert försöker flytta fram positionerna" vara. Sannolikt försöker man i SD övertyga både sig själv och andra att det är tom propaganda från en förhatlig politisk motståndare, men är det så enkelt?
Här är ju helt klart Jocke Larsson och hans märkligt formulerade budgetyrkanden boven i dramat - han nöjer sig ju inte med att tala om budgeten och reciterar långa ideologiska avsnitt som är avsedda att indikera hans övergripande personliga politiska mål.
Till stora delar är denna recitation ointressant för budgetbehandlingen, som ju inte alls syftar till att ex.vis införa en ny form av lärlingsutbildning, slå fast äktenskapets sociala betydelse eller konstatera att Migrationsverket beviljar uppehållstillstånd till folk som
egentligen inte är riktiga flyktingar. Man föreställer sig att sådana frågor helst bör debatteras i riksdagen.
Vad som är verkligt intressant i det sverigedemokratiska perspektivet är dock inte all ludd och lösa ord. Man frågar sig istället om Larsson håller sig till programmet. Formuleringarna är till största delen snarlika det sverigedemokratiska partiprogrammet, men viktiga delar där Larsson har avvikande åsikt utelämnas, grumlas eller får annan utformning. Jag tänkte ta några exempel.
Exempel på harmoni SD Riks/LarssonIfråga om principprogrammets preambel ansluter sig Larsson sågott som ordagrant till partiets officiella linje.
Larssons budgetförslag: Det övergripande målet med Sverigedemokraternas politik är att skapa ett välmående demokratiskt samhälle präglat av trygghet och tradition. Idémässigt har vi låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken.
SD:s principprogram: Det övergripande målet med Sverigedemokraternas politik är att skapa ett välmående samhälle - ett folkhem - präglat av trygghet, harmoni och solidaritet. Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken.
Exempel på disharmoni
Sedan lång tid tillbaka är det känt att Larsson helst skulle vilja utvisa svenska (naturaliserade) medborgare ur riket, något som även bloggen givit offentlighet åt. Han gillar inte heller kravet på ickediskriminering, och är emot att FN-deklarationen om mänskliga rättigheter ska vara grundläggande för SD:s politik. Det sistnämnda är Larsson mycket noga med att inte säga ett dyft om, en signal så klar som någon, medan han däremot vågar sig på att hävda att ickemedborgare inte ska vara lika inför lagen. På annat ställe i budgetförslaget skriver han sedan att "svenska jobb i första hand ska gå till befintlig svensk arbetskraft".
Larsson: Vi strävar efter ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle, där alla medborgare är lika inför lagen och har möjlighet att påverka och att känna trygghet, såväl fysiskt som socialt.
SD: Erfarenheter från vår historia och vår omvärld visar att de viktigaste faktorerna för att kunna skapa ett sådant samhälle (=ett folkhem) är småskalighet, en fungerande rättstat, en stark gemensam identitet och grundläggande social rättvisa. Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund.
"Inte liberalare än ND"
För att undvika misstankar om dubbelspel bör en ledande partiföreträdare inte göra så här grova övertramp som i sistnämnda exempel. Är det så konstigt att en politiker från ett annat parti ser ett "mycket medvetet rasistiskt kompisgäng"? Sverigedemokraternas möjligheter till politisk framgång vilar främst på förtroendet för de personer som representerar partiet, och här hjälper inte aktive Joakim Larsson till. Så sent som i förrgår gjorde han en postning på sin blogg för att bevisa att SD:s invandringspolitik inte alls är mer "liberal" än den hos kompisarna i Nationaldemokraterna.
Nästan som för att håna sin egen partiledning dedicerades postningen implicit till den ur partiet utkastade rasisten Jimmy Windeskog. Dubbelfel av Larsson: 1) Även om det någon gång är sant, kan en SD-företrädare aldrig erkänna att man tycker lika med ND, 2) den som är utesluten ur SD får aldrig nämnas i offentliga sammanhang om det inte är absolut nödvändigt. Till detta kommer de grova ideologiska avvikelserna i budgetförslaget i Uppsala.
Hur mycket tänker particentralen tåla? Uteslut Larsson nu istället för att vänta till strax före nästa val!
