Bra research inför TV4-dokumentär

Karin Swärd och Phil Poysti dokumentär om Sverigedemokraterna började med bilder på två uråldriga SD-klistermärken. Jaha, tänkte man, den vanliga skåpmaten. Men man bedrog sig, för Swärd och Poysti ställde upp en hypotes, som man med en ny vinkling försökte pröva mot verkligheten. Hypotesen var "samma parti då som nu".

Flera arkivklipp imponerade. Jag hade sett stillbilder på torgmötet i Stockholm 1995, men aldrig sett rörliga bilder - arkivkopian på partikansliet åkte sannolikt i soporna när Jansson "städade" efter kanslikrisen mot slutet av 2000. Då skulle allt skadligt bort. Det var riktigt kul att se Sven-Erik och Enmark hålla torgmöte, där skräddes minsann inga ord: "250 000 muslimer, det är 250 000 för många!", "Alla ska ut nu!".

Men hypotesprövningen blev till sist bara halvhjärtad hos Swärd och Poysti, för det var bara Jansson själv och Arnold Boström som man "kunde binda vid brottet", d.v.s. påvisa att de var med redan 1995. Sen tappade man tråden i ansvarsdelen, men man räddade äran genom att få Jimmie Åkesson att tillstå att partiet står för precis samma saker nu som då.

Bäst för SD:

Tittarna fick se en massa vanliga människor som är SD:are.

Sämst för SD:

Det har fortfarande inte gått hem hos aktivisterna ute i landet att man ska knipa käft när journalisterna ringer. Nu fick t.o.m. ett högdjur som Margareta Sandstedt stå där med skammen och misslyckas med att förklara vad svensk kultur och svensk identitet är.

Journalisten: "Varför är det OK för dig att vara dömd för brott, när en annan person ströks från valsedeln i Gävle för att han var dömd för brott?". Roger Hedlund: "Jag anser mig vara oskyldig för det jag dömdes". Katastrof. "Jag var oskyldig?" Alla gångerna?