Kyrkovalet gick sådär för SD. I Skåne nådde man bra siffror, och i Gävle. Man tog sig upp till en nivå i riket på 1,7% vilket lägger partiet ovanför mandatgränsen på många håll, vilket är viktigt.
Men det viktiga för SD är ju i första hand att alla korkade och okunniga journalister utmålar ökningen på 0,9 procentenhet sedan 2001, och 0,3 procentenheter sedan 2002, som en stor seger och en rekordökning. Frimodig kyrka och Öppen kyrka gjorde ju kanonval jämfört med SD, men detta talar man tyst om i medierna.
För en sekt är allt en seger. Oavsett vad SD hade fått i kyrkovalet hade detta givetvis förklarats som kanonsiffror av den hundhedniska partiledningen i Lund. För en mer neutral och påläst betraktare var kyrkovalet snarare ett bakslag för SD. Nu har man hållit på och slitit i 17 år utan att ens nå upp till 2% i ett val. Och då ska man komma ihåg att den hittills bästa siffran kommer i ett kyrkoval, där SD satsat stort, medan riksdagspartierna satsar minsta möjligt (det finns ju inga partipengar att hämta i kyrkopolitiken).
I Norge tar SD:s "motsvarighet" 22%. I Danmark är motsvarigheterna grå eminenser i regeringen. I Schweiz är man t.o.m. största parti. I Sverige? Mobboffer, utsatta för järnrör, yrkesförbud och uteslutningar ur facket, med inte ens 2% av rösterna i ett kyrkoval. Upplever man på något sätt SD som landets "sista hopp" innan "blattarna" tar över, då är det nog bäst att emigrera. Kanske till Paraguay eller Patagonien? Där är det gott om plats.
