"Dagens Nyheter gjorde 26 september en tämligen stor artikel om Sverigedemokraterna och dess ambitioner. Överlag var artikeln rätt okej utan att vara något speciellt, både Kenneth Sandberg och Tony Wiklander intervjuades. Och det var vad Wiklander sa som fick mig att reagera. Han passade nämligen på att avslöja att han haft ett indiskt adoptivbarn.Här finns det all anledning att göra halt och forumlera några frågor. SD brukar ju ofta påtala att man kämpar emot det mångkulturella samhället, vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice partiordförande verkar avvisa mångkulturen? Brågan må vara obehaglig för vissa men liktväl helt nödvändig."
Enligt det ledande verket på området, Funebos "Litet nationalistiskt lexikon - Terminologi av internt intresse för aktivister i den nationella rörelsen i Sverige", är mångkultur "ett politiskt begrepp. Mångkultur utgör kultursynkretismens första stadium". Det framgår vidare i litet nationalistiskt lexikon att "kultursynkretism är integration i kulturellt avseende. Medvetenheten om kulturens innehåll och betydelse minskas och gränserna mellan olika kulturer suddas ut. Resulterar i ett kulturellt tillstånd utan självklarheter och kollektiva föreställningar. Resultatet är fullständig alienation".
Windeskog är synbarligen helt okunnig om denna auktoritativa definition av mångkultur. Istället ansluter han sig till Ola Sundebergs klassiker apropå indier och indiska barn: "Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig."
Till avslutande av min talan, herr ordförande, vill jag bara anföra, att om Sverigedemokraterna har vänner som Jimmy Windeskog, då behöver man inga fiender! Målet överlämnas.
