Heil

Jag har suttit och lyssnat igenom en del Mengaldiskussioner i SD 2003, och hittade den här dråpliga telefonkonversationen mellan mig och dåvarande partiledaren Mikael Janssons personlige sekreterare vid slutet av året.

- Nä, jag tyckte Jimmy betedde sig så fruktansvärt illa här, mot Jansson också. Jag smällde till han säkert tjugo gånger.
- Mot Jansson?
- Han stod med högerarmen uppe - det gjorde han ju mot dig med!- Jaa...nästan det första som händer när man kommer ner till kansliet, då får man partihälsning av Jimmy Windeskog.
- Njaee...
- Var Jansson med på...han var väl inte där då?
- Ja. Jansson var med på Bavaria...sa det här som börjar på SH. Tyska.
- Mot Jansson?
- Det första han gjorde när Jansson satte sig i bilen.

Själv lämnade jag Sverigedemokraterna vid nyåret 2004 under åberopande av 1) samarbetet med Mengal, och 2) de obefintliga reaktionerna i partitoppen mot Windeskogs nazibeteende. Vad gjorde Jansson? Han kunde uppenbarligen inte bry sig mindre om att en hög partifunktionär hälsar honom med tyska hälsningen. Såvitt är känt har han t.o.m. förnekat att Windeskog sträckt högerarmen mot honom.

Trots vetskapen om allt detta hade herrar som Söder och Åkesson inget emot att föreslå Jansson till omval som partiledare vid RÅ 2004.

Partiets pressekreterare trodde Mengal var rasist

Efter Richard Slätts artikel om Sverigedemokraterna och Bernard Mengal har jag fått en hel del påstötningar om att lägga ut ljudfiler på nätet. Det tänker jag inte göra, men seriösa personer kan få kortare ljudklipp som är intressanta vad gäller förhållandet mellan SD och Mengal.

- Mattias Karlsson trodde han var rasist.
- Varför tror han det?
- Ja, han hade träffat honom på ett SDU-läger.

Vill du lyssna på den här ljudfilen (.mp3 på 3,54 MB, 2 min 34 sek)? Skicka ett mail. Inga anonyma.

Janssonmiddagen närmar sig

Det är nu bara dryga månaden kvar till den årliga janssondagen, d.v.s. avsatte partiordföranden Mikael Janssons födelsedag. En granskning av fotot från den 40-åriga Janssonmiddagen (för 2 år sedan) på hemlig lokal i Örebro visar ett sällskap där såväl mannen till vänster om Jansson som den till höger fortfarande är medlemmar och aktiva i Sverigedemokraterna. Mannen till vänster har därtill utsetts till ledande partiideolog alldeles nyligen. De flesta övriga har rensats ut ur partiet på grund av grova ideologiska avvikelser.

Sverige åt svenskarna

Många är fast övertygade om att Sverigedemokraterna leder sitt politiska arv från 1930-talets nazistpartier, men så enkelt är det nog inte. Tvärtom krävs det en hel del förställningsförmåga för att dra linjen från de partier som tynade bort under kriget till det oansenliga parti som grundades 1987/1988. Visserligen fanns en och annan tidig (sd):are som först varit nazist, men var fanns idéerna? Partiprogrammet andades inte nationalism förrän 1991, när en hel del tidigare oanslutna kommit med i SD.

Betydligt lättare är det att dra linjen från förkrigs- och mellankrigstidens socialdemokrater, även om detta försvårats på grund av den högergir SD gjort sedan förre ungmoderaten Jimmie Åkesson tagit över som partiordförande. Arvet från gammelsossarna är ett koncept som vårdats sedan SD:s barndom. Enligt Johan Rinderheim, som var aktiv i partiet 1989-1990 fanns t.ex. skrifter av Per-Albin Hansson med på den försäljningslista man då höll sig med i SD.

I dagens Sydsvenska dagblad har Per T Ohlsson läst på om Arbetarrörelsens och sossarnas formativa år, och funnit saker som passar förbluffande väl in på ett parti som utgör idé- och klassmässig anfader till nutidens sverigedemokrater. Den som lyssnat till tal av SD:s partisekreterare Björn Söder vet att han gillar parollen "Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige!". 1909 kunde följande formulering läsas i Stormklockan, som på den tiden var organ för SSU:

"Sverge åt svenskarne – så lyder frasen. Sverge åt galizierna, svält och smittkoppor åt svenskarne – så lyder verkligheten."

---

Läs gärna min debattartikel i Expressen beträffande skälen för (s)-väljare att rösta (sd)

Inför RÅ: Presentation av PS

Partiordförande

Jimmie Åkesson, listerlänning som blev aktiv i partiet i så unga år att han satt i PS redan innan han hunnit fylla 18. Har fått ett orättvist rykte om att vara liberal, något som dock motsägs av att han var Windeskogs parhäst i SDU-ledningen redan från start 1998 och fick dennes välsignelse att ta över som ordförande 2000. Sedan barkbrödsnationalismen börjat tappa fart på allvar matchades han fram av nära och kära i partiet, och blev 2005 partiledare, något som underlättats av att han legat lågt under åren i PS. Under hans tid som ordförande har det börjat hända saker i SD. Han kommer till RÅ stärkt av den senaste tidens acceptans av partiet i den politiska klassen, men skadad av dåliga opinionssiffror.

Vice ordföranden

Jonas Åkerlund, begravningsentreprenör från Stockholm, men faktiskt en av de gladare gamängerna i partiet. Var med på riksnivå vid mitten av 1990-talet när han bodde på Västkusten, men sysslade sen bara med Radio SD under signaturen "Victor", tills han 2002 åter trädde fram i strålkastarljuset. Höll under en kort period barkbrödsnationalisterna stången i SD Stockholm, men hälsan satte stopp och i samband med avsättningen av Jansson gick Åkerlund istället in i partipresidiet.

Anna Hagwall är ett nytt tillskott i partiet. Hon tog mod till sig i glädjen över att Sten Andersson värvats av SD 2002 och steg snabbt i graderna. Inkvoterad i PS för att representera dels kvinnorna och dels invandrarna (Anna är född i Ungern).

Ledamöter

Björn Söder, blev partiets IT-guru redan i slutet av 1990-talet, men höll sig mest till SDU och kompisen Jimmie tills han 2001 åter lät sig väljas till PS. Söder är mannen bakom den långsiktiga planen för att modernisera SD och öka "skåningarnas" makt. I detta syfte började han machiavelliskt spela med både Bunker och Förnyare från 2002 för att sedan lotsa fram nuvarande partiordförande 2005. Idag är han en i "D4". Söder är tidigare medlem i Front National och kåraktiv i Lund. Snygga kostymer och ännu snyggare fru.

Arnold Boström, partikassör, primus motor, styrkelyftare och den ende sverigedemokraten i världen som har examen från Handelshögskolan i Stockholm. Vände sig efter incidenterna vid PS-mötet i Uddevalla i december 2001 mot Jansson, men gjorde ett lappkast kring årsskiftet 2002/2003 och blev åter kompis med grabbarna i Bunkern. D4:orna har på årets RÅ ofint nog tänkt avpollettera gamle Arnold från SD Riks. Det försökte man sig på även 2005, men insåg i sista minuten att man inte klarar sig utan honom.

Daniel Spiik, lite godtrogen Närkebonde med världens tjockaste glasögon. Spiik är arbetsnarkoman som bollar med minst tre jobb i taget. Obegripligt nog lyckas han sköta en hel del partijobb också. Har suttit utfyllnad i PS ett par år och tänkte lägga av i år, men har övertalats av förebilden Jansson att frondera mot partiledningen. Kvoten närkingar.

Yngve Johansson, jovialisk brevbärare i västvärmländska småstaden Arvika. Fyller kvoten värmlänningar.

Richard Jomshof, gammal synthrockare som aktiverade sig i lokala partiet Svensk Samling i Helsingborg. Sverigedemokratisk chefredaktör blev han i Lund, där han förstås lärde känna övriga delar av "D4". Av Söder ansedd som lite för vek i förhandlingar, men med gott förtroende bland medlemmar och aktiva inte bara i nuvarande bostadslänet Blekinge utan även hemma i Skåne. Tack vare Jomshof är SD idag en stark politisk kraft i Karlskrona.

Mattias Karlsson, den fjärde "D4"-killen, och sedan 2003 även partiets presskille. Dessförinnan var han ombudsman i SDU och såg ut som en skinhead, trots att han är så liberal att han är feminist. Idag måhända partiets bäste tidningsagitator, och med all sannolikhet en ikon för den filosemitiska kretsen kring Erik Almqvist i Lund.

Lars Isovaara, trevlig kille från Skellefteå, som fått förtroendet att representera lappmarken och de handikappade i PS (han sitter i rullstol).

Margareta Sandstedt, attraktiv gävlebo som ingår i kvoten kvinnor och Gävle. Flitig skribent. När Margareta först dök upp lagom till kyrkovalet 2005 drog hennes stil åt Åsa Nisse-hållet, men numera har hon slipat på sin stil så hon inte behöver skämmas för någon; hon står troligen längre åt höger politiskt än nyligen framlidne greve Stenbock.

David Lång, dök upp 2002. Verkade lovande, studerade nationalekonomi m.m. men drogs av oförklarliga skäl mot Rinderheim och Stockholmsbunkern. D4 vill peta honom i år. Jansson lyfter i tidningarna faktiskt fram Lång och inte Boström som den stora skandalen i valberedningsförslaget till ny styrelse.

Martin Kinnunen, en snabbt stigande stjärna för en mandatperiod sedan i egenskap av att vara den ende unge aktive stockholmaren utanför det heidiabrahamsonska nätverket (vid den tiden var dessutom de allra flesta unga nationella stockholmare med i ND). Intelligent. Fortfarande en av mycket få stockholmare partiledningen riktigt kan lita på. Anses av vissa i SD Stockholm inte vara lämplig i PS på grund av sin finsk-ugriska börd. Kinnunen sitter i PS som SDU-ordförande. Kritiseras inom sitt förbund sedan senaste tallinnresan för bristande social förmåga. Unik som heltidsarvoderad kanslichef på grund av beslutet förra hösten att sluta skicka ut infopaket, det dummaste beslutet i SD:s historia.

Suppleanter

Peter Ekholm representerar SD Väst, Tony Wiklander är gammal ordförande för Skånes Väl.

Inte nominerade som suppleanter för ett år till är Eskilstunakillarna Adam Marttinen och Christer Axelsson, omtalade fackombudet Allan Jönsson och göteborgaren Peter Martini.

Nya

Bland de nya nominerade är Per Björklunds namn mest anmärkningsvärt, eftersom han blir ännu en bleking, tillpåköpet på ordinarie ledamotsplats. Känd bl.a. som författare till handlingsprogram. I Älvsborgs län har Peo Ejderhall ett gott namn ute bland folk, och föreslås i år förstärka representationen för västsvenskarna när nu Martini inte föreslås för omval. Örebroaren David Kronlid föreslås som suppleant, och har snabbt blivit ett ledande namn för de ynge konservativa i SD.

Kent Ekeroth blev hastigt och lustigt internationell sekreterare, och föreslås i konsekvens med detta få ta plats i PS. Han intar dock en kontroversiell ståndpunkt i Mellanösterproblematiken i ett parti som fortfarande inte vill sträcka sig längre än till Staten Israels rätt att existera.

Mengal, SD:s Trotskij?

I förra postningen kommenterades Marita Ulvskogs beröringsångest ifråga om Sverigedemokraterna. Nu några ord om sdblogg.se, som har minst lika mycket beröringsångest.

Sdblogg.se gladdes i en postning av Ted Ekeroth igår över att en anställd på Temo extrapolerat SD:s valresultat och kommit fram till att partiet kan få mellan 4,3 och 8,6% av rösterna i nästa riksdagsval. Nu ska jag inte fördjupa mig i den hårresande slutsatsen om SD:s framtida valresultat, utan skratta lite åt en beröringsångest som liknar den som drabbade Trotskij efter Stalins seger i den sovjetiska maktkampen på 1920-talet.

Ekeroths postning illustrerades igår av en bild på det s.k. Mengalflygbladet från 2004; med texten "Kurvan pekar rätt" och en bild på den antisemitiske belgiske förläggaren själv. Vad händer så idag på förmiddagen? Jo, Mengals bild retuscheras!

Naivt på Kulturrevolution

Carl-Robert på Kulturrevolution har läst Kurt Lundgrens intervju med SD:s man i Kalmar. "Den mig veterligen enda längre intervju som gjorts i Sverige med en aktiv sverigedemokratisk politiker finns att läsa här", proklamerar Carl-Robert högtidligt. Jo hej, du.

Självfallet har en rad längre intervjuer gjorts i Sverige med aktiva sverigedemokratiska politiker. Här har vi t.o.m. en intervju som var så djuplodande och välskriven att upphovsmannen fick Stora journalistpriset:

"Men om till exempel jag och mina barn ändå inte vill lämna Sverige?

- Det kommer ni att göra, inga invandrare vill leva i ett sådant samhälle som jag just beskrivit för dig."

Observera att vartenda ord i den intervjun också var sant. Den aktive sverigedemokratiske politiker som den gången intervjuades, erbjöds av Birger Schlaug under en paneldebatt i Eskilstuna i november 2002 att göra varje rättelse han önskade beträffande intervjun. Detta frikostiga erbjudande tillbakavisades helt. Ingenting behövde enligt "den aktive sverigedemokratiske politikern" tas tillbaka, ett besked som f.ö. nuvarande partiordföranden Åkesson aldrig haft något att erinra emot.

Lik i lasten

TV-programmet Existens har rört upp känslorna inom frikyrkovärlden, där man anser att Sverigedemokraterna börjar få ett oförtjänt kristlig partiprofil. Kristna högertidningen Världen idag går idag till motangrepp och pekar på tre av Sverigedemokraternas största "lik i lasten" vad gäller förhållandet till kristendomen. Det är

1. Det faktum att partiets principprogram saknar varje referens till Gud eller kyrka. Den som följt SD:s utveckling vet att detta är avhängigt det faktum att principprogrammets huvudredaktör, nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson (liksom f.ö. företrädaren Mikael Jansson), är ateist.
   
   
2. Vicepartiledaren Jonas Åkerlunds uttalanden under kyrkovalkampanjen 2005. Han uttryckte sig då berömmande om K.G. Hammar och sade bl.a. man inte får "vara fast" i en viss trosuppfattning och att den som anser att det som står i Bibeln är sant "är fundamentalist".
   
   Botten nåddes när han konstaterade följande: "Kyrkan har i alla tider varit inkräktarens vapen. Paulus var alltid nationalistens fiende."
   
   
3. Gabriella Johansson, av syddistriktet placerad som toppnamn på SD:s kyrkomötesvalsedel 2005. Den minnesgode erinrar sig att Gabriella för sin del uttalade före kyrkovalet att
   
   "jag ser Bibeln som en vägledning som det kan var svårt att förhålla sig till nu i en ny tid. Det finns saker som kan vara svåra att ta till sig...Mycket är himla svårt att förhålla sig till. Jag tror att Jesus var en historisk person och jag tror på en viss övernaturlighet. Men jag har svårt att ta till mig att allt vad som står i Bibeln har relevans i dag...Det viktigaste är hur man lever och hur man förhåller sig till varandra. Att man håller sig bokstavligen till Bibeln tycker jag är mindre viktigt."

SD ska enligt vissa vara ett förstahandsval för många kristna i nästa riksdagsval. Det återstår att se, menar jag. I dagsläget är det ganska så tveksamt.

Replik till sdblogg.se

Det går bra för nya sdblogg.se, under sin tredje vecka ligger man nu kring plats nr 6 på Bloggtoppens politikavdelning, långt före partiledningens bloggar (just nu på platserna 18, 23 och 24). Sdblogg.se graviterar som bekant runt f. folkpartisten Erik Almqvist och hans filosemitiska krets i Lund.

I takt med den ökande trafiken får man nu ta på sig alltfler angelägna uppgifter inom partipropagandan, och nu senast ett hårt "angrepp" mot Objektiv SD-blogg och mig själv. Haha...Jag får tacka för reklamen! Det är så sant som det är sagt här till höger: "Karusellen SD följer man nuförtiden bäst i bloggen hos SD-dissidenten Tommy Funebo" och "Funebo är Sveriges ledande antirasist - den ende person som fått omslaget på två nr av Expo".

Angreppet, undertecknat av ungtuppen Robert Boström, den senaste sd-generationens kristofferhelle, innehåller en rad faktafel som jag vill lägga tillrätta. Detta måste av förklarliga skäl göras här.

Jag pratar inte med mig själv i tredje person.

Jag är inte bitter.

Mitt sd-bloggande tar inte tusentals timmar om året. De flesta postningarna skriver jag ihop på en halv kafferast.

Varför finns Objektiv SD-blogg? Jag skriver om Sd därför att jag kan skriva om Sd. Det är bättre än att samla frimärken e.dyl.

Nej, jag hatar inte Sd och har aldrig hatat Sd.

Det var aldrig aktuellt att utesluta mig ur Sd - det hade jag skåningarnas ord på. Vad Bunkern höll på med kan ses som självförsvar.

Det finns fortfarande högt uppsatta sd:are som mellan fyra ögon sagt till mig att de ser sig som nationalsocialister "i ordets egentliga betydelse".

Boken "Sverigedemokraterna från insidan" var den starkast bidragande faktorn till att sverigedemokraterna var snubblande nära att hamna under 1%-spärren i europavalet 2004, något som var åtminstone mitt syfte.

Jodå, jag var medlem i SPI.

Att, som jag gjorde före valet 2006, motarbeta Sd med hjälp av genuina fakta innebär inte att jag ville "smutskasta alla i Sd som någonsin gjort (mig) illa" eller häckla och förlöjliga övriga delar av Sd. Inte heller nu smutskastar jag Sd, utan för fram fullt legitim och berättigad kritik, positiv som negativ. Alla partier måste dock räkna med att råka ut för politiska motståndare. Tyvärr verkar många sd:are betrakta negativ kritik som "odemokratisk".

Jag önskar inte att jag fortfarande var medlem i Sd. Från flera andra ex-sd:are har jag hört att deras bästa livsval någonsin var när de lämnade partiet. Mitt eget liv har också förbättrats dramatiskt sedan dess och jag ångrar bara att jag någonsin gick med i Sd.

Vågar du länka till en sverigedemokrat frågade man på sdblogg.se häromveckan. Själva skulle de aldrig våga länka till den för sverigedemokraterna obekväma granskning som jag står för!

Förtydligande angående mötesbilderna i TV4

För tydlighetens skull: På den sd-producerade propagandafilm, från vilken snuttar visades i TV4 igår kväll, fanns klipp dels från en moskédemonstration/torgmöte i Borlänge 6 maj 1995, dels från torgmötet på Mynttorget i Stockholm i samband med Engelbrektsmarschen 1995 och dels 6 juni-firandet i Vasaparken i Stockholm samma år.

Sven-Erik Larsson och Tomas Andersson talade i Borlänge. Den sistnämnde talade även på Mynttorget, då i sällskap med radarparet Mikael Jansson och Tina Hallgren-Bengtsson. Jansson talade även i Vasaparken, så och Tomas Johansson talade. Johansson beskrevs f.ö. vid denna tid internt som en "lysande ideolog". Han hoppade sedermera av till Nd för att i tidernas fullbordan bli det partiets ordförande. Henrik Enmark höll givetvis inget tal (skulle ha sett ut!), utan tjänstgjorde - i vanlig ordning - som konferencier (på Mynttorget).

Undras förresten om Björn Söder tänkt på att debitera TV4 för "lånet" av film från sverigedemokraterna? Intrång i upphovsrätt brukar inte gå den söderska näsan förbi.

Bra research inför TV4-dokumentär

Karin Swärd och Phil Poysti dokumentär om Sverigedemokraterna började med bilder på två uråldriga SD-klistermärken. Jaha, tänkte man, den vanliga skåpmaten. Men man bedrog sig, för Swärd och Poysti ställde upp en hypotes, som man med en ny vinkling försökte pröva mot verkligheten. Hypotesen var "samma parti då som nu".

Flera arkivklipp imponerade. Jag hade sett stillbilder på torgmötet i Stockholm 1995, men aldrig sett rörliga bilder - arkivkopian på partikansliet åkte sannolikt i soporna när Jansson "städade" efter kanslikrisen mot slutet av 2000. Då skulle allt skadligt bort. Det var riktigt kul att se Sven-Erik och Enmark hålla torgmöte, där skräddes minsann inga ord: "250 000 muslimer, det är 250 000 för många!", "Alla ska ut nu!".

Men hypotesprövningen blev till sist bara halvhjärtad hos Swärd och Poysti, för det var bara Jansson själv och Arnold Boström som man "kunde binda vid brottet", d.v.s. påvisa att de var med redan 1995. Sen tappade man tråden i ansvarsdelen, men man räddade äran genom att få Jimmie Åkesson att tillstå att partiet står för precis samma saker nu som då.

Bäst för SD:

Tittarna fick se en massa vanliga människor som är SD:are.

Sämst för SD:

Det har fortfarande inte gått hem hos aktivisterna ute i landet att man ska knipa käft när journalisterna ringer. Nu fick t.o.m. ett högdjur som Margareta Sandstedt stå där med skammen och misslyckas med att förklara vad svensk kultur och svensk identitet är.

Journalisten: "Varför är det OK för dig att vara dömd för brott, när en annan person ströks från valsedeln i Gävle för att han var dömd för brott?". Roger Hedlund: "Jag anser mig vara oskyldig för det jag dömdes". Katastrof. "Jag var oskyldig?" Alla gångerna?

SD Homo

En statlig utredning kommer i mars att föreslå s.k. könsneutrala äktenskap. Orbacks farmor kommer alltså att kunna gifta sig med hästen, och grabbarna i RFSL kan gifta sig med varandra. Utredningen är dock inte lika hård som Mona Sahlin, som ju vill ta vigselrätten från kyrkosamfund som vägrar homogifte. Vad tycker SD?

Detta är ett av flera politikområden där Sverigedemokraterna de senaste åren troligen har "liberaliserats". I 1999 års partiprogram slog SD fast att man åter ville ta 1864 års strafflag i bruk. I strafflagens 18 kapitel 10 § stadgades fram till 1944 att den som övar onaturlig otukt med annan person eller med ett djur ska dömas till straffarbete. Exakt vad SD vill idag är inte säkert. Partiet saknar uttalad homopolitik.

Svarta listan

I december 2001 upprättades en svart lista på SD Riks. Listan innehöll namnet på ett antal tidskrifter. Meningen var att "inga inlägg, genmäle etc" skulle göras i dessa tidskrifter och att ingen sverigedemokrat överhuvudtaget skulle ta någon befattning med någon tidskrift på listan eller med någon av dess journalister eller medarbetare.

Listan bestod av följande tidskrifter:

Kyrkans Tidning

Sesam

Expo

Wärendsbladet

Den-Svenske

Info-14

Folktribunen

Idealisten

Nordisk Kamp

Yelah

Proletären

Qx

Offensiv

---

Tillägg 2007-01-23 07.30: På en av sina sidobloggar har dåvarande partistyrelseledamoten Jimmy Windeskog påpekat att Qx kom att strykas från listan. En närmare kontroll visar att detta stämmer. Vid det partistyrelsemöte som behandlade frågan på förslag av Björn Söder lyckades faktiskt Windeskog få nämnd tidskrift borttagen från listan.

SD-fack

Varför startar inte Sd ett eget fackförbund? Frågan ställdes i en kommentar här på bloggen igår. Den väcktes också i Sd:s partistyrelse redan 1999, och den utredning jag då gjorde var mitt första uppdrag för SD Riks.

Svaret på frågan är att lagen kräver ett medlemstal på minst 10 000 för att en arbetslöshetskassa ska erkännas och registreras. Och utan egen a-kassa kan ett fackförbund inte hävda sig i Sverige idag.

En LO-bloggares bloggscoop...

Nicklas Eriksson på LO:s ungblogg har upptäckt den sverigedemokratiska listan över hot mot demokratin. "För att ta några exempel", skriver han:

Amnesty International, Arbetsskadades, långtidssjukas och arbetslösas förening, Elevorganisationen, Exit, Fältbiologerna, Homosexuella socialister, Internationella Kvinnoföreningen för Fred och Frihet, Jehovas Vittnen, LO, Patrick Nadjis vänner, Rädda Barnen, Röda Korset, TCO, Unga Rörelsehindrade, Ungdom Mot Rasism och nykterhetsföreningen Verdandi.

Sannolikt har Eriksson lagt till ett par stycken på eget bevåg, annars så ser det ut att vara en del av listan från SD Stockholmsdistriktets enda internetkampanj, innan de flesta inom distriktet hoppade av och startade ND. Varje antidemokratisk förening fick en egen kartläggande artikel på nätet.

Listan är alltså 6 år gammal. Men SD har aldrig idkat någon offentlig självkritik kring den här typen av fiendeinventeringar gjorda under tortiden.

Facklan?

Då och då bryter lite förvirrade diskussioner ut inom sverigedemokraterna angående partisymbolens ursprung. I dagarna är frågan högaktuell, eftersom pågarna vill byta symbol till en blå blomma. Diskussionerna kan låta så här:

"Ni som är kritiska mot facklan! Facklan kommer från franska Front National, inget nazistparti."

"Fel. Det var någon i SD som fattade tycke för en fackla på en trycksak från NATIONAL FRONT, det engelska kvasinazistiska extremistpartiet, och efter den som förlaga snickrade ihop SD-facklan. Detta skrev en partiveteran om på ett utförligt sätt vid ett tidigare tillfälle när facklan var på tapeten."

Eftersom jag själv är i besittning av det helt korrekta svaret på varifrån SD:s partifackla kommer, kan meddela att den av en av partigrundarna hämtades från omslaget till partiprogrammet för sedan länge avklingade British National Socialist Party. Det är dock inte säkert att BNSP var facklans upphovsmän. Från SD har sedan bl.a. Front National de la Jeunesse (FNJ) lånat facklan. FNJ har idag en annan organisationssymbol.

För övrigt anser jag inte att National Front är något nazistparti. Benämningen tredjepositionister är bättre. Partiet håller sig emellertid sedan lång tid med just facklan som partisymbol.

Sverigedemokraterna och utländska barn

Björn Söder och Sverigedemokraterna skriver i sitt pressmeddelande om Windeskog 28 oktober att Sverigedemokraternas tidigare motstånd mot internationella adoptioner inte byggde på rasism utan grundade sig i omsorg om berörda barn och deras föräldrar i givarländerna. "Att Jimmy Windeskog tydligen byggt sitt motstånd mot internationella adoptioner på andra faktorer är nu uppenbart och det skrämmer mig". SDU:s ordförande Martin Kinnunen skriver ungefär samma sak i sin blogg, där han framhåller att "SD:s inställning i adoptionsfrågan har hela tiden varit av hänsyn till de adopterades situation och inte på grund av någon rädsla för avsvenskning av Sverige".

Nu är nog båda försvaren av Sverigedemokraternas oföränderliga godhet och allvishet lite av efterrationaliseringar. Vet ens Söder och Kinnunen hur 1996 års riksårsmöte resonerade när förbudet mot internationella adoptioner skrevs in i partiprogrammet? Det är i och för sig tänkbart (om än osannolikt) att Söder var med vid mötet, han blev ju medlem redan under Klarströms glada dagar - jag har i inte haft lust att gräva fram deltagarförteckningen från aktuellt riksårsmöte. Kinnunen var i alla fall inte medlem vid tidpunkten, han gick kanske på mellan- eller högstadiet då.

Jag var liksom Kinnunen inte medlem 1996, men har i motsats till de flesta andra haft tillgång till arkiven på partikansliet i Stockholm. Obestridligt faktum i målet torde vara följande: Anders Klarström var intelligent nog att aldrig under sitt partiledarskap föreslå att förbud mot internationella adoptioner skrev in i programmet; han liksom hans nära medarbetare insåg att kopplingar till rasism genast skulle göras, om något sådant stod i partiprogrammet.

Denna sak var dock en av de stora nyheterna när nye partiledaren Mikael Jansson 1996 såg till att få antaget ett eget partiprogram såväl som nya partistadgar. Så mycket är helt klart att väldigt lite sades om de utländska barnens väl och ve vid programrevisionen. Adoptionsförbudet var Janssons personliga skötebarn, och detta under en period som idag är känd som Janssons radikala, när han dessutom tolererade hård kritik mot koscherslakt och personligen propagerade för att ta Sverige ur FN och införa dödsstraff.

Trots att partiledningen nu utmålar adoptionsförbudet som ett månande om utländska barn återfanns inte adoptionsförbudet i partiprogrammets kapitel om "familj" eller "ungdom" utan i kapitlet "abort och adoption", infogat som ett bihang till kapitlet "befolkningspolitik". Tyder detta på att man månar om just barnen? Den lydelse adoptionsförbudet hade vid sitt avskaffande 2002 var, med inledningen "Som ett seriöst nationellt parti - med det svenska folkets bästa för ögonen" och efter skrivningar om bl.a. inskränkningar i aborträtten, stod det

"samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt. Barn och ungdomar som redan kommit till Sverige genom icke-europeisk adoption skall få särskilt stöd i skolorna om de utsätts för mobbning."

Nog känns det som om Windeskogs tolkning av det gamla partiprogrammet känns riktigare, och Söders och Kinnunens mer som efterrationaliseringar?

Fallet Rinderheim

Objektiv SD-blogg kan ta åt sig en del av äran, sedan Sverigedemokraterna i dagens Sydsvenskan åter börjat bygga upp sitt demokratiska förtroendekapital. Det är dags för oss att gå vidare till nästa fall: Stockholmsdistriktets ordförande Johan Rinderheim. Hur många vet att Rinderheim 2002 ställde förslag på ett befolkningspolitiskt handlingsprogram, som gick vida längre än vad Jimmy Windeskog gjort? Vill Jimmie Åkesson sätta sig i riksdagen nästa år har han inte råd med sådan ideologisk barlast.