Slutet för Heimdal

Det blir alltmer ensamt ute på den kulturkonservativa kanten.

Sverigedemokraterna står väl där ute så gott de kan, men t.o.m. en institution som Föreningen Heimdal föll idag ner i den kulturradikala avgrunden, när föreningens dechargestämma ställde sig på Li Janssons sida. Lite kan det säkert bero på de hårda påtryckningarna från den moderata partiledningen, men ändå mera torde den aktuella omröstningen visa att föreningen efter långt och gediget förarbetete förpassat sig ner i den avgrund som alla andra föll ner i redan efter 1968.

I den upsaliensiska studentvärlden är det - såvitt jag kan säga på rak arm - bara Västgöta nation som aldrig tagits över av de Röda. Stockholms nation rönte detta öde under en enda termin. Ugglepartiets härjningar på Upsala studentkår kan man se sviterna av än idag.

Fram till idag hade Västgöta sällskap av Heimdal. Nu frågar man sig om Björn Söder har några påläggskalvar som han skicka fram till en ny framstöt här uppe i Uppsala. För ett antal år sedan gjordes ett valhänt försök under aktive Jocke Larssons ledning att bilda en sverigedemokratisk studentklubb i sta'n. Försöket stöp väl närmast på Larssons välkända letargi.

Grogrunden för SD bland förbittrade traditionella heimdaliter lär vara åtminstone lite gynnsammare än förra gången. Gamle föreningsordföranden Per Dahl vågade sig inför dechargestämman t.o.m. på kritik av den moderata partiledningens påtryckningar i ett ledarstick i Barometern. Li Jansson och de röda på Heimdal red nämligen på frågan om föreningen officiellt ska demonstrera sida vid sida med Afa och gaypolisen i stjärtvänsterns årliga Prideparad i Stockholm. Inget kan väl göra gamle Björn argare än gaylobbyn. Nu dj-r (?)

Nu dj-r!

"Allra sist i tåget gick ett 20-tal maskerade ungdomar från vålds- och terrororganisationen AFA — Antifascistisk Aktion Sverige. Vid deras sida fanns civilklädda poliser och efter ekipaget följde ett femtontal polisbilar."

...och lite längre fram i tåget gick de öppet homosexuella representanterna för "ordningsmakten". Bloggen var först inom den svenska bloggosfären med att reagera mot att Afa paraderade sida vid sida med polisen under gayfestivalen i Stockholm.

Igår kväll kom sedan protester från bloggaren Jakob Törnell. Sedan kom idag Niklas Svensson och hans opinionsledande politikerblogg. Under dagen har han vevat igång ett rejält drev, så under morgondagen kan vi vänta oss mer debatt kring skandalen kring Afa även i mainstream-media.

Det står klart att Afa deltog i paraden med såväl festivalledningens som polisens goda minne och samtycke. Under dagen passade man enligt egen uppgift på att - under polisens beskydd? - klubba ner ett antal företrädare för NSF Stockholm.

För varje år som går blir jag alltmer förundrad över att allmänheten har något förtroende för svensk polis. Kanske beror det på ren okunskap. Svensk polis är politisk polis, och det är tyvärr fler än SD och nazisterna som blir lidande av detta.

Pridetåget

Snuten och Afa; ja, de marscherar faktiskt fram sida vid sida! Det är nästan så man förstår Björn Söders besatthet av löskukarna på Stockholms gator. Vilket samhälle är det vi har när polisen håller hand med gangstrarna istället för att bekämpa dem?

Fokus för SD:s politik?

Natten till idag slog Söder till med konstaterandet att "kulmen nu (var) nådd på perversiteterna". De fem senaste postningarna på hans blogg utgörs därmed av hårda angrepp på gaylobbyn och Stockholm pride.

Till storms

Björn Söder, partisekreterare och Sverigedemokraternas grå eminens, har den senaste tiden lyft upp kampen mot homosexeriet till högsta möjliga prioritetsnivå inom partiet. I sin senaste postning på partibloggen motsätter sig Söder idag att idrottsföreningarna i Stockholm ska tvingas motarbeta diskriminering av de som är gay.

Söder, som i det militära var kustjägare, är sedan flera år aktiv inom SD Klassikerna, den enda idrottsliga organisationen inom partiet.

Ensamt till höger räcker inte...ännu

Ibland frågar man sig hur ett parti i Sverigedemokraternas position kan misslyckas så kapitalt. För snart ett år sedan etablerade man sig i riksdagsvalet som etablissemangsutmanare nr 1. Sedan Alliansen bildat regering har SD sedan steg för steg - nu även inom plånboksfrågorna - visat sig vara det enda parti som försöker muta in högerfältet. Vem vill ha starkt försvar? SD. Vem är mest arbetsgivarvänlig? SD. Vem vill skära ner på bidrag och förmåner för invandrare? SD.

Ändå stampar SD kring 3%-strecket i opinionsmätningarna!

Visserligen har en klar vänstervind blåst över riket efter valet, men trots allt är det ju inte bara plånboksfrågor utan även värdefrågor som bestämmer vilket parti som får väljarens gunst, och andelen riktiga högerväljare lär nog ligga åtminstone kring 20%.

Flera märkliga händelser den senaste tiden belyser det märkliga i SD:s uteblivna framgångar. Dagsaktuell är Kurt Lundgren, som imorse rapporterade att deltagarna på pridefestivalen i Stockholm spelar kubb med löspenisar som kastträ. Lika aktuella är Föreningen Heimdal i Uppsala, känd som Sveriges mest konservativa studentförening sedan 116 år och med en rad olika statsråd i rullorna, men som nu bestämt sig för att gå med i den för alla nationella krafter så förhatliga "Homoparaden" 4 augusti.

Inte bara Heimdal och deras moderata nätverk, anförda av nya hbt-aktivisten Li Jansson, krattar manegen åt SD, med parader och införandet av samkönade äktenskap. För bara en kort tid sedan avslöjades KDU:s ordförande Ella Bohlin med att ha upprättat organisatoriska förbindelser med RFSL Ungdom, och ha beseglat vänskapen med en offentlig lesbisk kyss. Dessförinnan stormade det kring hennes partiledare Göran Hägglund, som i strid med sina partigräsrötter bestämde sig för att införa s.k. abortturism i Sverige.

Det saknas sannerligen inte chanser för SD. Vi ska ju heller inte glömma att det stora partiet till vänster valde SD:s älsklingsfiende till sin nya partiledare. Kanske invaggar de uteblivna SD-framgångarna vissa grupperingar i säkerhet: Denna säkerhet är dock en falsk säkerhet. Eftersom inga på allvar motarbetar SD i ordets verkliga betydelse så är risken stor att det vilken dag som helst smäller till, och SD har 10 - 20 000 medlemmar och tvåsiffrigt i Sifo.

Det enda som krävs är att respekterat folk öppet söker sig till SD, och att SD:s particentral också släpper in dessa människor. Den dagen kan komma snart, och då är partiet fullt accepterat i de fina salongerna. Idag är det många grevar och baroner som går omkring och knyter näven i byxfickan.

Gaylobbyn manifesterade i Visby

Under Sverigedemokraternas torgmöte i Visby förra veckan hölls en motmanifestation av RFSL Ungdom med deltagande av Ung vänster, Grön ungdom, Liberala ungdomsförbundet, Centerpartiets ungdomsförbund, Fria moderater, Kristdemokraternas ungdomsförbund, Ungdomens nykterhetsförbund och Rädda Barnens ungdomsförbund.

Vad är att notera? KDU har definitivt anslutit sig till gaylobbyn, men eventuellt svänger man tillbaka sedan Ella Bohlin lämnat förbundsordförandeposten. Muf håller sig däremot på armlängds avstånd, alla nyliberala klyschor till trots. Robsten och andra sverigedemokratiska agitatorer bör fästa sin uppmärksamhet på deltagandet av Rädda Barnens ungdomsförbund. Kanske är denna organisation emot pedofili, men för pederasti.

SD mer homovänligt än tidigare

Såvitt jag kunnat observera har ungtuppen Martin Kinnunen tidigare uttalat sitt stöd för registrerat partnerskap för homosexuella, medan däremot ingen annan sverigedemokrat uttryckt sig offentligt positiv för denna särrättighet.

Inte förrän idag, när SD-Kurirens chefredaktör Richard Jomshof på sin blogg skriver om gaylobbyns möten med de sju riksdagspartierna under Almedalsveckan. Jomshof, som inte vill införa någon ny sorts äktenskap i Sverige, skriver: "Homosexuella par har redan i dag möjlighet att ingå partnerskap, vilket är fullt tillräckligt".

Kors i taket. En person i högsta partiledningen avstår från att kräva att partnerskapslagen ska bort. Vad händer härnäst? Kanske blir Björn Söder stödmedlem i RFSL.

En våt dröm

En våt dröm för Sverigedemokraterna fick ny aktualitet när Liberala studenter Stockholm igår uttalade sitt stöd för Birgitta Ohlsson som ny folkpartiledare. Man säger i sitt uttalande följande

"Birgitta Ohlsson har enligt oss under sin tid i riksdagen haft en rakryggad och konsekvent liberal hållning. Hon har vågat kritisera folkpartiet när det har behövts och arbetat för internationell demokrati, jämställdhet och flyktingars rättigheter på ett inspirerade sätt."

Ohlsson ser sig själv som feminist, liberal och radikal. Till hennes visioner hör det bokstavliga förintandet av nationalstaterna och en framtida världsregering. Birgitta Ohlsson ÄR definitionen på den postmodernistiska kulturradikalen.

Under innevarande riksdagsår har hyperaktiva Ohlsson motionerat bl.a. om insemination av lesbiska kvinnor, lesbiska och bisexuella invandrarkvinnor samt homosexuella, bisexuella och transsexuella i stort (4), svenska biståndsorganisationer, kvinnofridshundar, hårdare straff för sexköpare (2), hårdare straff vid mäns våld mot kvinnor, antisemitism, FN- och EU-flaggor i riksdagens plenisal, bidrag till ateistföreningar, införande av republik, ateistiska begravningar, hårdare tag mot jägarna (3), mer utomnordisk arbetskraftsinvandring, individualiserad föräldraförsäkring, mer aborter (2) och feministisk verksamhet på dagis.

Om Mona Sahlin (s) är hatad av den sverigedemokratiska partikadern, hur ska man då formulera omdömet om Ohlsson? Ord saknas.

Att vadslagningsbyråernas favoritkandidat Jan Björklund inte är SD:s favorit bekräftas av en artikel av Thord Lindblom (sd) på SD-Kurirens nätupplaga idag. Med rubriken "Björklund – bra för oss sverigedemokrater" vill Lindblom hävda att Folkpartiet under Björklunds ledning är ett möjligt samarbetsparti för SD, ett påstående som naturligtvis är avsett att skada Björklunds kandidatur.

Birgitta Ohlsson är en duktig politiker. Hon är fortfarande en högoddsare i ledarstriden inom Fp men också en våt dröm för alla (sd):are. Vad tycker förresten presskillen Mattias Karlsson. Har Ohlsson ett utseende som är godtagbart svenskt?

---

Lindbloms artikel publiceras även i dagens Aftonbladet.

Alla barns rätt till en mor OCH en far

Sverigedemokraterna fördömer idag slutbetänkandet från Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, där det föreslås att äktenskapsbalken skall bli könsneutral.

- Till skillnad från majoriteten av riksdagspartierna kämpar vi för ett stärkande av kärnfamiljen och alla barns rätt till en mor och en far, säger bland mycket annat partisekreteraren Björn Söder.

Bloggen välkomnar Söders viljeriktning, och väntar med spänning på besked särskilt om hur han avser motverka ensamförälderhushåll, lösliga samboendeförhållanden och skilsmässor.

SD:s hatkärlek till Mona Sahlin

En färsk attitydundersökning gjord av Temo visar att bara hälften av (s)-väljarna har förtroende för tillträdande partiledaren Mona Sahlin. Desto större stöd som ledare för (s) får Sahlin från Sverigedemokraternas sympatisörer: Hon är den etablerade politiker som (sd):arna mer än någon annan älskar att hata. Utan henne tror (sd):arna på riksdagsplatser; med henne tror man att 10%-vallen kan sprängas.

I oktober 2000 sade Mona Sahlin i en tidningsintevju att "om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet." Detta, mer än något annat, fick fart på det nationalistiska hatet mot henne. Ett större personer ringde givetvis under oktober-november det året upp det sverigedemokratiska partikansliet för att spy sin galla över Sahlin och vad man såg som hennes missaktning mot det egna folket.

Sedan jag under våren 2001 tagit över som kanslichef roade jag mig ibland med att lyssna av de mest upprörda samtalen från den vevan. Alla inkommande samtal till kansliet spelas ju in, något som dock inte alla av partiets aktivister var medvetna om. En av de argaste i telefonen var SD:s egen distriktsordförande i Stockholm, Anders Steen. "Mona Sahlin", klämde han fram, kokande av ilska över muhammeduttalandet, "ja, hon borde straffknullas på dubbla kukar!".

När myglet inom den socialdemokratiska valberedningen pågick som bäst under början av året riktades idoga och välmenande varningar från bloggen till den sverigedemokratiska particentralen att hålla tand för tunga, något som man naturligtvis inte klarade av. Istället gottade man sig öppet över att Mona Sahlin låg bra till för att bli Göran Perssons efterträdare som (s)-ordförande. Detta spred sig till både partiexpeditioner och ledarredaktioner landet över, och ökade risken för att någon annan makthungrig potentat skulle lyckas passera Sahlin på upploppet, och lura henne på ordförandeposten. Till slut visade det sig dock att den stockholmska maktfraktionen inom (s) inte brydde sig om dessa varningstecken "från nedre däck".

Varningstecknen var annars inte svåra att finna. Lördagen 13 januari skrevs på Expressens ledarsida: Flera ledande sverigedemokrater blev glädjerusiga av Sahlins jakande besked i partiledarfrågan. Samma dag frågar sig Göran Skytte i SvD: Kommer Mona Sahlin som partiledare att förmå stoppa flykten av sossar till Sverigedemokraterna - eller finns det nu risk att alla fördämningar brister?

Uppmärksamheten för relationen Sahlin-SD i dagspressen hade föregåtts eller kompletterats av många liknande inlägg i den svenska bloggosfären. Per Gudmundson: Grattis!, Henrik Hall: Grattis sverigedemokraterna!, Johan Ingerö: Sahlin kan stärka sverigedemokraterna och Kulturrevolutions sahlinkonkordans samt Objektiv SD-bloggs egna Sifo och det ledarlösa SAP, Otaktiskt, S sneglar på SD, Entrism,

En sverigedemokrat hatar Mona Sahlin. Varför? Idag skyller han oftast på att Sahlin är mjuk mot muslimerna. Men det politiska minnet är till sina detaljer ganska kort, och mycket på den sahlinska meritlistan har hunnit blekna.

För de gamla frontkämparna från torgmöten och marscher under SD:s barndom är inte Mona Sahlins ungdomssynd nr 1 glömd: Hon lade upp sig för en chilenare, blev gravid och födde ett barn.

För de modernare sverigedemokraterna är det - återigen - kulturen det handlar om. Mona Sahlin är kulturrelativistisk och hon är kulturradikal. I Göteborgsposten 1 februari sade egentligen statsvetaren Mikael Gilljam vad som behöver sägas i den frågan.

"Men det som framförallt kännetecknar Mona Sahlin är att hon driver och symboliserar "nya" politiska frågor med svag eller ingen koppling till traditionell vänster-högerpolitik, som miljö, jämställdhet (inklusive individualiserad föräldraförsäkring), invandring, integration och frågor om sexuella minoriteter."

Detta har i praktisk handling yttrat sig bl.a. på följande sätt:

Det redan avhandlade: "Mjukheten mot muslimerna", Mona Sahlin har tagit på sig slöjan och avlagt "statsbesök" i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm, och

velat positivt särbehandla muslimerna (och startade utskrattade Centrum mot rasism), men

hon har också varit den som betytt mest för gaylobbyn, och som i det sammanhanget varit

den som hårdast drivit på med homosexifieringen av Svenska kyrkan, trots att hon själv inte är troende, och högljutt krävt att alla samfund som har vigselrätt också ska viga s.k. samkönade par,

velat införa tve- och månggifte (och var drivande bakom "genusperspektivet"),

så sent som 2002 förnekat att det finns en svensk kultur: "Jag tror det är det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och såna töntiga saker."

I sina populistiska och/eller opportunistiska utspel genom åren, har Mona Sahlin i sak - med en druckens envishet - lyckats träffa nästan precis tvärtemot var Sverigedemokraterna idag står, och just i de frågor som är SD:s hjärtefrågor. Även Mikael Gilljam verkar ha anat detta när han 1 februari uttalade sig i Göteborgsposten. Han rundade där av med att tycka att

"mer av Mona Sahlin och mer av sådana "nya" frågor i politikens centrum innebär förmodligen också mer luft under vingarna för Sverigedemokraterna och därmed en totalt oförutsägbar situation inför riksdagsvalet 2010."

Lördag kl. 12 väljs hon enhälligt till partiordförande i Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Gaypris till SD

Gaylobbyn höll gala på Cirkus i Stockholm igår. Priset för "Årets chock" gick till sverigedemokraterna efter partiets 2,9% i riksdagsvalet.

Ny ledning i HBT (S)

Socialdemokratiska partiföreningen för homo-, bi- och transsexuella, HBT-socialdemokraterna, hade årsmöte i söndags och valde Mia Sundelin till ny ordförande efter Martin Engman.

Tillsammans med andra hbt-sossar träffade Sundelin och Engman Mona Sahlin och Jens Orback i Stockholm 5 augusti förra året. Sahlin lovade då att partiet skulle se till att Sverige tar på sig arrangemanget av Europride 2008, om regeringen satt kvar efter valet. I samband med Europride skulle då hållas en internationell regeringskonferens om homofobi. Sahlin lovade också att kalla den lettiske minister som uttalat sig mot homosexualitet till Rosenbad, "för att delge hur vi i Sverige arbetar mot homofobi".

Det behöver inte sägas två gånger att HBT-socialdemokraterna varmt välkomnar Mona Sahlin som ny partiledare i socialdemokraterna.

SD Homo

En statlig utredning kommer i mars att föreslå s.k. könsneutrala äktenskap. Orbacks farmor kommer alltså att kunna gifta sig med hästen, och grabbarna i RFSL kan gifta sig med varandra. Utredningen är dock inte lika hård som Mona Sahlin, som ju vill ta vigselrätten från kyrkosamfund som vägrar homogifte. Vad tycker SD?

Detta är ett av flera politikområden där Sverigedemokraterna de senaste åren troligen har "liberaliserats". I 1999 års partiprogram slog SD fast att man åter ville ta 1864 års strafflag i bruk. I strafflagens 18 kapitel 10 § stadgades fram till 1944 att den som övar onaturlig otukt med annan person eller med ett djur ska dömas till straffarbete. Exakt vad SD vill idag är inte säkert. Partiet saknar uttalad homopolitik.

Pulsa danura

Sdu-pampen Erik Almqvist bloggar idag i lyriskt tonläge om den "pulsa danura" (arameiska för "eldpiska"), som utfärdats av en rabbindomstol mot den första Jerusalem Pride, som nu fått de israeliska myndigheternas tillstånd att äga rum.

Intressant. Jag frågar mig mot vem eller vilka Sdu skulle vilja ha en pulsa danura utfärdad om tillfälle ges. Det är allvarliga saker det här. Israeliske premiärministern Yitzhak Rabin mördades just efter att ha fått en pulsa danura på halsen.

SD Homo

Homosexualitetens ställning i samhället har länge varit en viktig fråga inom Sverigedemokraterna (SD) och övriga delar av den nationella rörelsen. Grundinställningen är att man är emot. Jag kommer ihåg hur jag själv funderade över vilken linje SD borde följa, när partiet efter skilsmässan med toristerna 2001 skulle staka ut en ny riktning för framtiden.

En idé som jag flera gånger förde fram var att vi borde dra igång ett nätverk med arbetsnamnet SD Homo. Det var inget löst hugskott, jag hade funderat över detaljerna och även sett ut ett telefonabonnemang på partikansliet i Stockholm, lämpligt för "SD Homo", f.ö. SDU:s gamla, sedan SDU officiellt flyttat till Lund. Det budskap nätverket var tänkt att föra ut var "lika rättigheter för alla", d.v.s. bort med partnerskap, lesbisk insemination, homosexuell adoption m.m. Jag besökte partidebatten på Gay Pride försedd med ett SD-plakat.

Idén föll inte särskilt många på läppen. Särskilt väl kommer jag ihåg Björn Söders decibelstarka protester ("aldrig så länge jag är med i partiet"). Snart nog gick jag vidare med andra projekt. Av allt att döma har dylika diskussioner dykt upp igen inom SD, som ett led i partiets allmänna liberaliseringssträvanden. Nu är alltså tongångarna annorlunda. SDU-basen Kinnunen skrev (13:28 idag) på detta vis på SDU Forum:

"Istället för att skriva hundra avtal (som får svårt att hålla juridiskt) så räcker det med att skriva under ett avtal. Därför tycker jag också att det är positivt att det inte längre står något i sverigedemokraternas åsiktsdokument om att partnerskapslagen ska avskaffas vilket tål att påpekas."

Jag blev lite förvånad. Själv har jag blivit anklagad för diverse åsiktsavvikelser, från såväl sd:are som antisd:are, men några privilegier särskilt för gayrörelsens folk har jag aldrig förordat. Det är ju nämligen inte så trivialt som Kinnunen låter påskina; partnerskapslagen är ett sätt för staten att moraliskt legitimera och uppmuntra homosexuell samlevnad.

Det väcker tankar kring SD:s ideologiska barlast idag. Bunkerfraktionen ser ut att ha gått i dvala, och vaknar nog inte förrän de sitter på nya, friska mandat efter valet i höst. Därutöver känns det som om de ledande strömningarna i SD är en värdekonservativ (vilket också lockat avhoppade KD:are till partiet) och en nationallibertariansk (som appellerar mest till gamla moderater och LO-sossar). Med utgångspunkt i den uppdelningen kan antas att SDU idag är nationallibertarianskt.

Idag ser jag själv på problematiken kring homosexualitetens ställning i samhället i det kristna perspektivet.

Fula citatmetoder

Sverigedemokratisk toppkandidat erkänner: "Jag har besökt gaysajterna RFSL, QX, Sylvester och Sylvia."