Är Sverigedemokraterna verkligen "kristenhetens försvarare"?

På denna dag, när vi firar vår Herre Jesu Kristi uppståndelse igen från de döda, har jag funderat lite grann på vem som blir först med att uppmana till bojkott av hotellkedjan Scandic. Som väl bekant är har Scandic i politiskt korrekt nit slängt alla sina gideonitbiblar på soptippen.

Det blev förstås inte Sverigedemokraterna som var först med bojkotten. Björn Söder sover. Som alltid. Det blev den store Kurt Lundgren som var först. Jag citerar hela hans uppmaning, men lovar att stryka den genast om Kurt anser att jag inkräktar på hans upphovsmannarätt.

Scandic slänger ut Bibeln - behåller porrkanalerna Som framgår av kommentarerna här nedan behåller Scandic Hotels porrkanalerna. Men kastar ut Bibeln. Vidare undersökning utlovas. Under tiden framöver : Bojkotta Scandic - Sov i bilen.

Söderbaum

Jag vill minnas att den alltid aktive Jocke Larsson för ett tag sedan länkade från sin mensjevikblogg till Jakob E:son Söderbaum. Länken finns inte längre, troligen togs den bort på Söderbaums egen begäran.

Politiskt tillhör uppenbarligen Söderbaum det som Hans Wallmark en gång kallade "geronterna", d.v.s. de riktigt, riktigt konservativa. Men om Sverigedemokraterna tycker Söderbaum inte, förhoppningarna från sverigedemokratiskt håll till trots. Dett är något som han framhållit först i en artikel i senaste numret av Captus Tidning och igår i sin personliga blogg.

"Sverigedemokraterna - ett hot mot konservatismen", är Söderbaums paroll. Skälen härrör sig till svensk borgerlighets beröringsångest och den sverigedemokratiska partihistorien.

Alla barns rätt till en mor OCH en far

Sverigedemokraterna fördömer idag slutbetänkandet från Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, där det föreslås att äktenskapsbalken skall bli könsneutral.

- Till skillnad från majoriteten av riksdagspartierna kämpar vi för ett stärkande av kärnfamiljen och alla barns rätt till en mor och en far, säger bland mycket annat partisekreteraren Björn Söder.

Bloggen välkomnar Söders viljeriktning, och väntar med spänning på besked särskilt om hur han avser motverka ensamförälderhushåll, lösliga samboendeförhållanden och skilsmässor.

Blandade karameller i SD-Kurirens sidobloggar

Flera postningar kom upp under tisdagskvällen.

Radiolyssnande Yngve är förtretad över ändringar på P1: "Det absoluta bottennappet har nu intagit kanalen i och med Annica Lantz intåg i densamma. Har vi inte nog med struntprat och skvalmusik i alla dom kanaler som redan finns?".

Margareta kollade för sin del på "Existens" och upprörs över fria aborter: "Det är faktiskt inget trevligt göromål att som vårdpersonal slita ut foster ur kvinnors underliv", tycker Margareta. Hon tycker synd om de kvinnor som aborterar, de "känner sig billiga, lurade och lortiga". Margareta konstaterar avslutningsvis: "Göran Hägglund har blivit smittad av socialismen".

"Gläd dig då, du lilla skara"

Sverigedemokraterna har successivt byggt på den kristna partiprofil som man lade grunden till med 2001 års kyrkopolitiska valmanifest. Kristdemokraterna ska i valen 2006 ha varit det parti som förlorade störst andel av sina tidigare väljare till (sd), något som än mer torde bekräfta för sistnämnda parti att man valt en väg som är i taktiskt hänseende trovärdig - trots att bara ett fåtal inom particentralen är troende kristna.

Programmet Existens på SVT sänder på tisdag kväll ett reportage som fokuserar just på den nya rivaliteten mellan (sd) och (kd). Partiledaren Göran Hägglund (kd), som under senare tid fått ta emot svidande intern kritik efter sitt svek i abortfrågan, är en av de som ställs mot väggen.

"Sverigedemokraternas talar om en återgång till kyrkans fundament, bibeln, om vikten av en kristen värdegrund, om en tydlig familjepolitik, strängare abortlagstiftning, om kristendomen som en moralinstitution och etisk uppfostrare."

Vilket parti skulle Lewi Pethrus, mannen bakom (kd):s grundande, ha valt om han levat idag? Svaret är inte glasklart. TV2, tisdag 27 februari 20.30.

SD kritiseras i Captus

Svinhugget från sverigedemokratiske partisekreteraren Björn Söder mot heimdalitiske tidskriftsredaktören Simon Westberg går igen i senaste numret av Tidningen Captus, trots att Söder tagit tillbaka vad han anklagat Westberg för att vara och bett om ursäkt.

I sin artikel frånkänner Westberg Sd:s ideologi varje spår av konservatism.

Bloggen har tidigare anmärkt att konservatismen är ett alltför vagt och vitt begrepp för att kunna klassificeras som överideologi i någon rimlig mening, något som under senaste året förts fram av vissa yngre sverigedemokratiska aktivister.

Ska då konservatismen ses som en ideologi? Ja, en ideologi som kan ta sig olika skepnader. Det sverigedemokratiska principprogrammets tal om idémässig inspiration "av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken" kan i den begränsade interna debatten som föregick antagandet av principprogrammet 2003 skrivas mycket kortare, och i ett ord sammanfattas med "unghöger"; än med referenser till Rudolf Kjellén, än med referenser till den mer vänsterinriktade Teodor Holmberg. Men denna form av konservatism är bara en av flera tänkbara. Westberg förefaller för sin del godkänna endast en snävt avgränsad världsåskådning såsom konservativ.

I artikeln, som heter "Det estetiska måste vara underordnat moralen", tar Westberg sin utgångspukt i Russell Kirks definition av konservatismen, och beskriver som dess första och viktigaste princip tron på en "evig, universell och transcendental moralisk ordning". Han underkänner sedan Sd:s ibland anförda anspråk på att företräda en form av konservativt tänkande, och jämför t.o.m. - utan namns nämnande (d.v.s. undvikande Godwins lag) - detta parti med de gamla tyska nazisterna.

Westberg ser i Sd ett parti "som försöker underordna den moraliska ordningen en estetisk ordning". Han jämför sedan Sd med Action francaise och menar att bägge dessa organisationer utgör delar av en större radikal-estetisk strömning. Liknelsen är välfunnen; liksom bloggen gjort vid flera tillfällen (bl.a. här), noterar Westberg hur Sd (vars partiledning i stort sett helt består av hundhedningar) försöker utnyttja kyrkan som sekulär kulturbärare. Action francaise, lett av "agnostiker", ville använda sig av den romerska kyrkan av samma skäl, och anhängarna exkommunicerades därför kollektivt av påven.

Den kritiska analysen från Westbergs sida hade kunnat drabba de konservativa schatteringarna inom Sd med full dysterhet, men mycket av den sakligt underbyggda kritiken mot partiet tappar sin kraft när Westberg själv mot slutet av sin artikel darrar till, kanske under det andliga trycket av sin Förenings borgerliga klassintressen. Således rundar han av med en individualistisk formulering och en ren hyllning av Mångfalden, där han beskriver denna som en förutsättning för civilisation.

Trots sist sagda brister med Westbergs artikel bör den kaxigare yngsta generationen i sverigedemokraterna stanna till och tänka efter att ha tagit del av Westbergs utgjutningar. Mina egna slutsatser är:

Sd programmatiska ideologi är idag, oaktat protesterna från kristdemokrater (som Westberg) och moderater, en form av konservatism

Det finns stora likheter mellan Sd och Action francaise, samt att

Björn Söder bör tygla sin impulsivitet så att han hädanefter inte väcker den björn som sover

Några anteckningar om överideologier m.m.

Jag hörde från Robert Boström (sd) att konservatismen såväl som demokrati och nationalism är att betrakta som överideologier. Sedan fem år tillbaka brukar jag själv - något slarvigt - förespråka perspektivet av nationalismen som en överideologi, inte i den meningen att alla omfattar den, men att nationalismen i ideologisk mening kan indelas i flera egentliga ideologier, och att alla stora politiska ideologier kan indelas efter inställningen till nationalismen i trikotomin nationalism, internationalism och kosmopolitism.

Nationalismen ska i denna bemärkelse inte uppfattas som liktydig med 1800-talets borgerliga nationalism och dess idémässiga efterföljare, utan i sin inställning till nationalstaten som ett viktigt politiskt mål och en nödvändighet för fungerande demokrati.

Begreppet demokratin som överideologi är ju något som i Sverige förbinds med ett citat av Herbert Tingsten. Han ska 1945 i skrift ha uttalat

"Tron på demokratien är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist."

Tingsten definierade alltså demokratin som en instrumentell överideologi, något som bestämmer "statsstyrelsens form" och "tekniken för politiska avgöranden". Detta liknar den uppfattning av vad en överideologi är som jag själv gör mig till talesman för, men definitionerna överenstämmer inte helt. Jag skulle tro att nationalismen för både mig själv och Robert Boström även innehåller intrinsikala värden.

Vad beträffar konservatismen så tror jag nog att även Boström inser, om han tänker efter, att konservatismen är ett alltför vagt och vitt begrepp för att kunna klassificeras som överideologi i någon rimlig mening. Vi har ju t.ex. värdekonservatism, men sedan också strukturkonservatism. Bland de som har en värdekonservativ världsåskådning finns sedan både ickekonservativa och konservativa politiska riktningar. Till den sistnämnda gruppen hör sådant som liberalkonservatism, socialkonservatism, radikalkonservatism och nykonservatism. I USA är dikotomin paleokonservatism-neokonservatism inte ovanlig i debatten.

Kanske söker Boström bortom de svar konservatismen kan ge? En ickekonservativ analysmetod jag brukar fundera över är de sociala motsättningarnas politiska dynamik. Den politiska partistrukturen i Sverige är idag ordnad efter klassmotsättningarna. Feministiskt initiativ gjorde ett försök att föra in en ny kategori motsättningar, nämligen genusmotsättningen, kampen mellan könen. Sverigedemokraterna m.fl. står i grunden för den etniska motsättningen, kampen mellan folken.

Könsmotsättningen uppfattar jag själv som en pseudomotsättning, inte mer än en produkt av de fjollor som svenska män blivit efter 200 år av internationell feghet. Den bör i en snar framtid dunsta bort. Kvar som huvudmotsättningar kommer vi att se dels den gamla klassmotsättningen, dels den nya etniska motsättningen. Tankegången är inte fullbordad i mitt huvud, men jag har kommit så långt att jag gjort en niofältare för att ge dimension åt det hela.
Vad sägs?