I sin artikel frånkänner Westberg Sd:s ideologi varje spår av konservatism.
Bloggen har tidigare anmärkt att konservatismen är ett alltför vagt och vitt begrepp för att kunna klassificeras som överideologi i någon rimlig mening, något som under senaste året förts fram av vissa yngre sverigedemokratiska aktivister.
Ska då konservatismen ses som en ideologi? Ja, en ideologi som kan ta sig olika skepnader. Det sverigedemokratiska principprogrammets tal om idémässig inspiration "av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken" kan i den begränsade interna debatten som föregick antagandet av principprogrammet 2003 skrivas mycket kortare, och i ett ord sammanfattas med "unghöger"; än med referenser till Rudolf Kjellén, än med referenser till den mer vänsterinriktade Teodor Holmberg. Men denna form av konservatism är bara en av flera tänkbara. Westberg förefaller för sin del godkänna endast en snävt avgränsad världsåskådning såsom konservativ.
I artikeln, som heter "Det estetiska måste vara underordnat moralen", tar Westberg sin utgångspukt i Russell Kirks definition av konservatismen, och beskriver som dess första och viktigaste princip tron på en "evig, universell och transcendental moralisk ordning". Han underkänner sedan Sd:s ibland anförda anspråk på att företräda en form av konservativt tänkande, och jämför t.o.m. - utan namns nämnande (d.v.s. undvikande Godwins lag) - detta parti med de gamla tyska nazisterna.
Westberg ser i Sd ett parti "som försöker underordna den moraliska ordningen en estetisk ordning". Han jämför sedan Sd med Action francaise och menar att bägge dessa organisationer utgör delar av en större radikal-estetisk strömning. Liknelsen är välfunnen; liksom bloggen gjort vid flera tillfällen (bl.a. här), noterar Westberg hur Sd (vars partiledning i stort sett helt består av hundhedningar) försöker utnyttja kyrkan som sekulär kulturbärare. Action francaise, lett av "agnostiker", ville använda sig av den romerska kyrkan av samma skäl, och anhängarna exkommunicerades därför kollektivt av påven.
Den kritiska analysen från Westbergs sida hade kunnat drabba de konservativa schatteringarna inom Sd med full dysterhet, men mycket av den sakligt underbyggda kritiken mot partiet tappar sin kraft när Westberg själv mot slutet av sin artikel darrar till, kanske under det andliga trycket av sin Förenings borgerliga klassintressen. Således rundar han av med en individualistisk formulering och en ren hyllning av Mångfalden, där han beskriver denna som en förutsättning för civilisation.
Trots sist sagda brister med Westbergs artikel bör den kaxigare yngsta generationen i sverigedemokraterna stanna till och tänka efter att ha tagit del av Westbergs utgjutningar. Mina egna slutsatser är: