Framgångsrecept

Bloggaren Svensson drömmer om att stoppa SD:

"Sverigedemokraterna kan eventuellt komma in i riksdagen i valet 2010. Detta förutsatt att den svenska vänstern inte skärper sig. Men den svenska vänstern och extremvänstern har stora möjligheter att skärpa sig.

Det innebär en fokusering på ekonomiska rättvisefrågor. Inklusive lika lön för män och kvinnor. Sådana frågor är enande för arbetarklassen. Därför ska vänstern driva dem. Det är det effektivaste sättet att stoppa högerextremistisk tillväxt."

OK, det där lät som riktigt 70-tal. Men anta att han har rätt. Vilket är då SD:s framgångsrecept. Inte detta väl?

"Sverigedemokraterna kan eventuellt komma in i riksdagen i valet 2010. Det innebär en fokusering på etniska rättvisefrågor. Sådana frågor är enande för svenskarna. Därför ska SD driva dem. Det är det effektivaste sättet att stoppa icke sverigedemokratisk tillväxt."

SD och immaterialrätt

Björn Söder firade partiets födelsedag i år med att skriva om ett remissvar från Region Skåne lämna till Justitiedepartementet angående Oinskränkt produktskydd för patent på genetikområdet. Han instämde i de taktisk-psykologiska kalkylerna i SOU-reservationen (pdf) från Fredrik von Arnold, lagfaren domare, och Bo Möllstam, konsult inom biomedicin, men inte de etiska övervägandena från genetikprofessorn Jan Wahlström. Jag sammanfattar den sverigedemokratiska reservationen som Söder inlade som så här:

"Sverigedemokraterna anser att det idag oinskränkta produktskyddet för patent inom genetikområdet är alltför omfattande. Vi anser vidare att patenträtt på gener och gensekvenser med ursprung hos människor, djur- eller växtriket eller i mikroorganismer skall undvikas. Istället förespråkar partiet användningspatent."

Personligen hade jag gärna sett en ännu större frihet från begränsande immaterialrätter, men här intog ändå SD en förtjänstfull position. Söders och SD:s åsikter om biopatent känns dagsaktuella, i och med att partiet sagt mycket lite i fildelningsdebatten, och där har ju regeringens utredare nyligen föreslagit att internetleverantörer (ISP) ska tvingas avsluta abonnemangen för misstänkta fildelare och nätpirater.

Piratpartiets ledare Rickard Falkvinge har i en kommentar till utredningen sagt att den innebär "(t)re steg tillbaka i total förvirring", samt att "rättssäkerheten försvagas, internetlevernatörerna tvingas bli censurorgan, och att klappjakten på ungdomar intensifieras".

Utredarens förslag är så kontroversiella att t.o.m. företrädare för Center- och Folkpartiet gjort invändningar, medan Moderaterna och Kristdemokraterna duckar i frågan. Vad säger SD? Jag misstänker att man lutar åt sin sedvanliga batonglinje, men för en gångs skull står det och väger med en frihetligare linje i konsekvens med inställningen i biopatentfrågan.

Kommer ett uttalande?

Aktive Jocke Larsson angående diskriminering

Jag såg inget i UNT i morse, och aktive Jocke Larsson uppdaterar ju sin blogg bara en gång i kvartalet, men på en folkpartistisk blogg såg jag idag att herr Larsson varit uppe i talarstolen på senaste kommunfullmäktigesammanträdet i Uppsala.

Han ska ha varit av den åsikten att ägaren av en krog ska ha rätt att diskriminera invandrare och att kommunen inte har med detta att göra. Resonemanget grundas tydligen i äganderättens princip, och fp-bloggaren är tydligen lite lätt imponerad på grund av detta.

För ovanlighetens skull får jag hålla med aktive Jocke. Äger man en krog ska man ha rätt att välja sina kunder. En förutsättning bör dock vara att man är öppen om sina principer. Den som vill diskriminera invandrare ska i sådana fall på lämpligt sätt informera om att han gör så. Kanhända folk vill uttrycka stöd eller starta bojkottaktioner. Dessutom undviks onödiga kränkningar av hugade gäster.

På jakt efter en definition som flytt

"Väldigt ofta får man höra att det finns inget som är svenskt, kåldolmar kommer från Turkiet och allt annat också för den delen. Det är ofta mångkulturens lakejer som kommer med konstiga påståenden."

[Roger Hedlund söker förtvivlat efter en definition av vad som är "svensk kultur"]

Vad är kulturnationalism?

Sdblogg.se fortsätter sina fåfånga försök att definiera svensk kultur. Idag kom ett idéfragment från Johan Andersson i form av en analogi med rent och smutsigt som parametrar.

Jag tror som sagt att försöken är fåfänga. Det går inte att definiera vad svensk kultur är. Det går däremot att säga att svensk kultur är den kultur som en svensk har. Definiendum är alltså dels 1) vem som är svensk, dels 2) vad kultur är. När man funnit definiens till detta, då har man funnit sin kulturnationalism.

Bindestreckssvenskar

Under min tid i Sverigedemokraterna fick jag som programförfattare tillfälle att formulera principen om att en person har en nationell identitet, varken mer eller mindre. Detta togs in i det befolkningspolitiska handlingsprogram som antogs 2002. Vad som gällde tidigare för SD är inte alldeles entydigt; mentalt lutade man sig nog som (sd):are pre-2002 mot en svensk form av farfarsklausul.

I samband med antagandet av Mattias Karlssons invandringspolitiska program vid årets riksårsmöte ändrade sig SD till att anse att en person kan ha flera nationella identiteter, men att man för att räknas som svensk ska ha "en helt övervägande svensk identitet".

Att som Karlsson och hans programkommission tänka sig förefintligheten av en "bindestrecksnationalism", med än svensk-skånsk-albaneser och än svensk-amerikaner eller libanes-svenskar, retar gallfeber på mig, men det är först idag jag kunnat sätta ord på den. Alldeles nyss läste jag nämligen igenom SD-sympatisören Political Junkies senaste postningar och såg att han upptäckt äldre amerikanska politikers varningsord för "Hyphenated Americans". President Wilson ska alltså en gång ha yttrat det följande.

"Den man som bär med sig ett bindestreck bär med sig en dolk vilken han är redo att sticka i Republikens veka liv så snart han är därtill redo."

En frisk nationalism är inte schizofren!

Dödshjälp

Martin Kinnunen tog som SDU-ordförande till orda på RÅ 2007, och vad talade han om? Att legalisera eutanasi! Han menade nog väl, men varför av allting ta eutanasi som exempel - jag som trodde att Sverigedemokraterna har beröringsångest.

Alltid pålitlige Jens Leandersson var inte sen att reagera. Redan under gårdagen lade han ut en text på sdblogg.se, där han utifrån kristligt social utgångpunkt försvarade människovärdet.

"Om vi sverigedemokrater ska följa vårt eget principprogram och vår egen ideologi som vilar på kristen grund är svaret på aktiv dödshjälp solklart nej. Vi har inte själva rätten att bestämma över liv och död. Vår etik och moral säger oss att det vore en kränkning av livet och Gud."

Må den moraliska tautologin vara Jens förlåten!

Takhöjd och ideologisk ballast

Givetvis tänker jag försöka analysera sönder RÅ 2007, men detta hinner jag inte med förrän till helgen. Resten av veckan är jag rätt så upptagen.

En första reaktion vill i alla fall hinna med: RÅ tog slut flera timmar före utsatt tid. Vad visar detta? Det visar att Sverigedemokraterna har blivit ett tråkigt parti, ett parti med en takhöjd som är så låg att man måste ställa sig på knä när man vill yttra sig.

Vissa personer inom SD tror kanske att en järnhård partidisciplin vid mediala evenemang som RÅ är bra. Visst kan det vara bra, men knappast för SD. De journalister som bevakade RÅ fick säkerligen ett intryck av bristande interndemokrati i ett parti där så gott som alla talare begärde ordet bara för att yrka bifall till ledningens förslag, eller för att hylla denna ledning för dess storslagna framgångar.

Visst blev riksårsmötena stundtals alltför kaotiska sedan Jansson genomfört sin demokratiseringskampanj efter Klarströms politiska frånfälle. Nu har det dock slagit över åt andra hållet. Jimmie Åkesson får nog passa sig så han inte uppfattas som en annan Kim Jong-Il.

När ska man diskutera inom SD? När ska man finna de gemensamma värderingarna? Antagligen ökar den ideologiska ballasten just nu eftersom medlemskadern växt betydligt i samband med att antalet kommunala mandat exploderade förra året. Allmänheten varnas.

Huxley

Jens Leandersson, en av de viktigaste figurerna bakom scen i SD, publicerade en analytisk artikel om kultur på sdblogg.se i förrgår. Artikeln är bra, och läsvärd även för alla de som inte är sverigedemokrater. Leandersson är tillsammans med Mattias Karlsson ganska ensam inom sitt parti om att utveckla de teoretiska grundvalarna för politiken.

Kanske utan att vara medveten om det ges dock intrycket att inte ens Jens Leandersson fullt ut har frigjort sig från det nationaldemokratiska vrakgods som ännu skvalpar omkring inne i SD.

Det är referenserna till den brittiske rashygienikern Julian Huxley och hans uppdelning kulturbegreppet i sociofakter, mentifakter och artefakter. Till Huxley och hans sociofakter är kopplad den pseudovetenskapliga memetiken. Komplicera inte sammanhangen - undvik Huxley i kulturdiskussionen!

Citat om demokrati

I en demokratisk stat ligger tyngdpunkten av makten (i princip) hos flertalet (i praktiken oftast hos de demagoger, som hava största förmågan tjusa till flertalet). Flertalet kan icke besitta ingående kunskaper i politik och statsstyrelse. Följaktligen kommer de i detta avseende minst lämpliga personerna (nämligen de i statskunskap och politik okunniga) att bli tongivande.

Jag kan icke lära mig att bli övertygad om, att detta är det absolut bästa systemet för en stats styrelse.

[Citerat ur Magnus Stenbock "Tankar och synpunkter", kapitel VII, "Är demokratien det helt ofelbara systemet?, avsnittet "Maktfördelningen". En sverigedemokratisk ikon i vår tid]

Kronlid och den blågula skatteväxlingen

"Biståndsarbete är viktigt!", deklarerade sverigedemokratiske påläggskalven och landstingsrådet David Kronlid igår på sin blogg. Därmed ville han ha sagt att Sverige även i framtiden bör bedriva en generös biståndspolitik riktad mot u-länderna.

Eftersom inte bara många moderater utan också många sverigedemokrater anser att utvecklingsbistånd bör ske genom frivillig verksamhet och inte beskattning, känner sig Kronlid tvingad att förklara varför han står på beskattarnas sida. Det vill säga, han försöker, men lyckas kanske inte helt. Hans motiv är nämligen inte annat än att utvecklingsbistånd ju är så viktigt:

"På sätt och vis kan jag tycka att denna utgift, precis som många andra utgifter borde vara frivillig. Men å andra sidan så tycker jag bistånd är så viktigt att vi inte borde minska dessa utgifter, utan snarare öka dem. Därför tycker jag att det är bra att Sverige som land bekostar biståndsarbete i främmande länder."

Här, om någonstans, ses Kronlid frikyrkomannen istället för Kronlid den demokratiske nationalisten. Det är uppenbart att han på biståndsområdet inte är i samklang med sitt parti, där huvudtanken i redan gällande handlingsprogram såväl som i det program som är tänkt att antas på RÅ är "blågul skatteväxling" (minskade kostnader för invandrare = större budget för biståndet).

I förslaget till invandringspolitiskt program, med presskillen Mattias Karlsson som huvudförfattare, inleder man det kortfattade biståndsavsnittet med att konstatera att de resurser som frigörs genom att kostnaderna för invandring och integration minskar lämpligen kan allokeras till biståndspolitiken.

"Delar av de ekonomiska resurser som frigörs ska satsas på att utbilda och anställa återvandrare i bistånds- och näringslivsprojekt som kommer återvändaren och dennes hemland tillgodo. Det svenska biståndet skall även i högre grad riktas till länder eller närområden till konflikter som tar emot stora flyktinggrupper.

Regeringar som vägrar att ta emot egna medborgare som avvisats eller utvisats från Sverige skall kunna gå miste om svenskt bistånd."

Det utpressningstänkande som kommer mot slutet återfinns redan i biståndsavsnittet i det befolkningspolitiska handlingsprogrammet från 2002. Författare var dåvarande partiordföranden Mikael Jansson.

"Utvecklingsländer som inte vill ta emot egna medborgare som utvisats eller avvisats ska inte erhålla svenskt utvecklingsbistånd."

De förhoppningar man inom SD när beträffande KD:s frikyrkliga väljare blir knappast starkare av SD:s biståndspolitik. Det finns helt enkelt inget av de nutida bekännelsekristnas globala solidaritet och internationalism. Jag förstår att Kronlid skriver om sina egna visioner av bra biståndsarbete snarare än om det egna partiets.

SD: Nej till pluralism

De gånger sverigedemokratiska partiföreträdare fått publicera sig i Expressen är lätträknade. Dåvarande viceordföranden Johan Rinderheim inkallades 3 september 2003 att på en helsida såsom "nyttig idiot" hylla centerledaren Maud Olofsson, för att hon skulle skadas politiskt ("Sverigedemokraterna hyllar centerledaren. Maud Olofsson står för bondförnuftet"). Sedan ingenting.

Så idag: I en debattartikel i Expressen idag skriver Jimmie Åkesson och Björn Söder, partiordförande respektive -sekreterare i Sverigedemokraterna, bemöter ett tidigare publicerat inlägg av Socialdemokraternas Mona Sahlin och Marita Ulvskog. Gratulationer ska naturligtvis riktas till Åkesson och Söder! Dagens publicering är ytterligare en signal om att deras parti nu accepterats som salongsfähigt av etablissemanget.

Artikeln i sig är ganska intetsägande. Jag fastnar dock vid en passage:

Problemen i Rosengård och andra liknande förorter kan till stor del härledas till det som numera kallas utanförskap. Till skillnad från de sju riksdagspartierna, med socialdemokraterna i spetsen, anser vi dock inte att detta utanförskap vare sig kan eller ska skyllas på svenskarnas ovilja att bidra till invandrarnas möjligheter att anpassa sig till det svenska samhället.

Vi menar i stället att en sådan process omöjliggjorts. Dels av invandringens omfattning, dels av riksdagens uttalade mål att omvandla Sverige till ett så kallat pluralistiskt samhälle.

Men vad är då detta? Endera har Åkesson&Söder dåliga spökskrivare, eller så står de faktiskt för en rent fascistisk livshållning, för i ett modernt västerländskt samhälle inbillar jag mig att i princip alla är för just ett pluralistiskt samhälle. Riksdagen har heller aldrig använt beteckningen pluralistiskt samhälle på det sätt som Åkesson&Söder låter antyda. Ett gott riksdagscitat härvidlag är ett av riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), i en riksdagsdebatt 1992:

Jag lever, och jag vill leva, i ett pluralistiskt samhälle där olika uppfattningar får leva sida vid sida i ömsesidig tolerens. Jag erinrar mig en replik av Voltaire i samtal med en meningsmotståndare: ''Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att få framföra dem''.

Ett pluralistiskt samhälle är ett samhälle med så mycket frihet för individen att det är fritt för flera politiska ståndpunkter att existera sida vid sida, och för olika grupperingar att konkurrerar inom ramen för politisk demokrati. Hur kan Åkesson&Söder vara emot detta?

Handlingsplanen för äldreomsorgen

Inför 2007 års riksårsmöte frångår Sverigedemokraterna det system av principprogram/handlingsprogram man arbetat efter sedan sommaren 2001. Partiledningen lägger fram dels ett invandringspolitiskt program, och dels en handlingsplan för äldreomsorgen. Slutversionerna presenterades idag.

Handlingsplanen för äldreomsorgen följer till stor del den beprövade taktiken att kräva allt för alla, och till lägre brukaravgifter än idag. Man vill, skriver man, ha "världens bästa äldreomsorg", och den ska vara nerlusad med personal. Partiet vill här begränsa den kommunala självstyrelsen genom att staten ska ställa delvis ganska hårda minimikrav på kommunerna.

Skrivningarna om demensvården består delvis av ordagranna "lån" direkt från Demensförbundets kravlista (pdf). Avsnittet om anhörigvårdare är däremot delvis ordagrannt lånat från Socialstyrelsens projektredovisning i frågan (pdf). Inspiration och formuleringar har lånats också av Kristdemokraterna.

Allt åt alla? Läsaren kan förledas tro att SD försökt skriva ett vänsterpartistiskt handlingsprogram, men flera ledande tankar, som den att en brukare ska ha en ovillkorlig rätt att välja mellan att få sin omvårdnad i privat eller offentlig regi, lutar snarare åt det moderata hållet.

Slutligen vill jag komma till det typiskt sverigedemokratiska i handlingsplanen, och då rör det sig om rätten för brukaren "att mötas av personal som förstår och talar begriplig svenska och är införstådd med svenska seder och bruk". Överraskande nog stannar inte handlingsplanen där utan slår fast även att "i de fall där det är möjligt skall möjligheten att få vård på modersmålet också gälla de äldre invandrare som av ålders- eller sjukdomsrelaterade skäl inte längre kan kommunicera på svenska".

Efter att tidigare i alla sammanhang ha betonat goda kunskaper i svenska i alla sammanhang backar alltså SD nu till begriplig svenska, något som kan visa sig bli en stötesten för det instundande riksårsmötet. Än mer kontroversiell kan skrivningen kring brukare som är invandrare visa sig bli, eftersom den inte kan tolkas på annat sätt än att bristande tillgång på språkkunnig personal eller mycket stora extrakostnader är de enda godtagbara skälen för att inte ge invandrare samma "språkrätt" som svenskar. Detta kommer att ses som anti-nationalistiskt av många minoritetsmän på RÅ.

Antas handlingsplanen så är SD det på papperet mest äldrevänliga partiet i Sverige.

Kulturradikalismen

Det är väldigt vad ordet kulturradikalism kommit i bruk inom Sverigedemokraterna. Inte minst nye chefsideologen Mattias Karlsson, som inte gärna kallar sig konservativ, strör sedan en tid tillbaka ordet omkring sig.

Det är bra, Karlsson. Gå till storms mot rödskäggen!

Kamp för värden

Tidningen Dagen publicerar idag Erik Almqvists hittills mest välskrivna debattartikel om Sverigedemokraternas roll som konservativt och kristligt parti. En undran bara: Varför vill Almqvist bedriva "kampen för traditionellt kristdemokratiska och sverigedemokratiska värden"?

Vem kan kalla sig svensk?

Samtalskvällen om kultur och samhälle, på kulturhuset Jeriko, Malmö, 19 mars kl.19.30 har uppenbarligen ställts in. Det tänkta temat var "Ett samtal om vem som har rätt att kalla sig svensk". med deltagande av bl.a. Daniel Poohl och Aje Carlbom. Nytt datum har ej meddelats.

Sent svar till Hans-Olof Andersson

Hans-Olof Andersson, ledande inom SD Lund, skickade idag upp en postning på sdblogg.se angående ett försök till fullmäktigedebatt om flyktingmottagande i näraliggande Lomma kommun. Det går inte att ta miste på Anderssons patos - han känner verkligen att framtiden tillhör Sverigedemokraterna. Är kampviljan lika viktig i politik som i ishockey kan övriga partier i Lund snart hälsa hem!

I februari fick jag en fråga från Hans-Olof Andersson angående min kritik mot honom för att ha åberopat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i sin kritik av Lunds kommuns mångfaldsplan. Mångfaldsplanen innebär i korthet att etniska svenskar ska diskrimineras genom inkvotering av sämre meriterade ickesvenskar.

I en postning ansåg jag att "Andersson tillhör de sverigedemokrater som drar alltför långtgående växlar på FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och använde i ett uttalande efter årsmötet felaktigt deklarationen som ett slagträ mot Lund kommuns mångfaldsplan, som han påstod strida jämväl mot svensk lag".

Här kunde jag försiktigtvis kontakta Andersson för att utröna exakt vad i FN-deklarationen som han anser vara tillämpligt på mångfaldsplanen, men jag avstår, eftersom svaret rimligen inte kan vara annat än artikel 21, moment 2: "Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land". Dessutom bör man hålla i minnet andra skrivningar i deklarationen, vilka understryker vikten av icke-diskriminering och lika rättigheter.

Den politiska majoriteten i Lund handlar dock inte i strid med internationell rätt. I FN-deklarationens artikel 29, moment 2, finner man en allmän friskrivningsklausul: "Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd".

Det är just sådana ändamål som anges i artikel 29, moment 2, vilka avses skyddas genom att Lunds kommun i sin mångfaldsplan ställer som mål att inom 5 år minst 10% av de kommunanställda ska vara etniskt ickesvenska. Av utrymmesskäl hänvisar jag här till en rikhaltig rättspraxis i europadomstolen i Strassburg och till svensk lagstiftning, juridisk doktrin och förarbeten på diskrimineringsområdet. Det är faktiskt legitimt att diskriminera majoritetsbefolkningen, och något som i praktiken är en nödvändighet om vi ska fortsätta att bygga ut det mångetniska samhället.

Avslutningsvis vill jag uppmana både Andersson och andra systemkritiker att inte använda FN-deklarationen som en lagbok utan som en politisk vägvisare. Det handlar ju faktiskt om i många fall rent orealistiska syften och principer, som väl få tänkt sig uppfyllda till 100%. Dessutom är inte FN-deklarationen juridiskt bindande på det sätt som europakonventionen numera blivit.

Vill man ändra samhällets kurs med 180 grader, då bör man nog undvika att binda sig till detaljer. Ta fasta på FN-deklarationens högsta principer; nämligen individuella rättigheter, rättsstat och lika människovärde.

Debatten fortsätter i Dagen

KDU-ordföranden Ella Bohlin, själv gammal L.O:are, går i tidningen Dagen på fredagen i direkt svaromål efter Erik Almqvists sverigedemokratiska debattartikel i samma tidning.

Bohlin hävdar den fullt legitima ståndpunkten att "den jordmån vilken Erik Almqvist hämtar sin styrka ifrån bygger på misstänksamhet och rädsla för det som är annorlunda". Hennes påstående om att "Sverigedemokraternas idéer om kulturer, nationalism och rastillhörighet är och förblir väsenskilt från den kristna etiken" stämmer dock inte.

Sverigedemokraternas specifika inställning i de stora frågeställningarna om kultur, nationalism och ras må vara okristlig - därom tvistar politikerna idag. Men att använda ordet väsensskilt, som Bohlin gör, är inte rätt.

För det första: Nationalismen är ett bärande begrepp i Nya testamentet. För det andra: Det är fullt möjligt att förena en rasligt uppdelad stat med kristendomen, en religion som i och för sig inte har något emot slaveri, utrotningskrig och mycket annat. För det tredje: SD har aldrig i något officiellt sammanhang erkänt rastillhörigheten någon politisk betydelse. Överhuvudtaget har man (liksom så gott som alla andra politiska partier i Sverige) inte velat kännas vid rasfrågan som sådan.

SD, en kulturell rörelse

"Sverigedemokraterna har vuxit sig starka eftersom många upplever att det finns en politisk klass, grupper av människor som styr dagordningen och alltid ser till att få det som de vill. Man ska inte överskatta frågan om invandringen. Förvisso är den partiets formellt centrala del, men den har också blivit en yttre symbol för något större, för en kulturell rörelse av ett slag som inte funnits i svensk politik på länge. Kort sagt handlar sverigedemokratisk politik om identitet, vilket är ganska fascinerande."

Carl-Robert Lindgren, Sverigedemokraternas skickligaste och mest vältalige agitator av idag, har förstått hur folket i SD:s particentral känner. Då är väl allt frid och fröjd, och de socialdemokratiska marscherna kan ställas in?

Kanske inte. Problemet i detta sammanhang är att den sverigedemokratiska particentralen inte är i takt med sitt fotfolk. På gatan är repatrieringsivern fortfarande tusen gånger viktigare än sökandet efter nationell identitet. Här märks frånvaron av eget medlemskort i SD för Carl-Robert Lindgren.

Läs gärna Carl-Roberts ovan citerade debattartikel i Captus. Hans välfunna ord får den inte lika intutitive och samtidigt mer teoretiserande Simon Westbergs ord att komma på skam.

Tre frågor

Grattis till Erik Almqvist som lyckats få en debattartikel publicerad i tidningen Dagen! Artikeln bär rubriken "Kristen etik bas för sd:s värdegrund". Ros har Erik redan fått av partivännerna, och för att väga upp detta ska jag ge honom lite ris. Ett par kritiska frågor väcks i artikeln:

"Sverigedemokraterna ställer människovärdet i centrum, precis som den kristna etiken gör", skriver Almqvist. Det var något nytt. När bestämde man sig för detta? Av principprogrammet framgår att "familjen, hembygden och nationen blivit centrala (begrepp)". Därmed inte sagt att människovärdet måste vara i centrum.

Liksom sin ateistiske partiledare Jimmie Åkesson skriver den självdefinierade agnostikern Almqvist att "Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti och följaktligen inte kristet". Det är naturligtvis bekvämt att kunna slå ifrån sig fädernas tro på detta sätt, men ickekonfessionellt är ett parti genom att inte binda sig till ett visst religiöst samfund. Att helt frånsvära sig möjligheten att ha en livsåskådning är att gå ett steg längre. Sanningen är väl att SD idag använder kristendomen i opportunistiska syften.

Vilka "formella relationer till någon kyrka" menar Almqvist att Kristdemokraterna har? Jag misstänker att Almqvist här har gjort en rejäl miss och att han måste be Göran Hägglund om ursäkt. Kristdemokraterna har under lång tid varit tydliga med att de skiljer mellan politik och religion.