Eva tillbaka

Under kyrkomötet, som hölls i Uppsala under sistlidna vecka, återupplivades enligt rapport i SD-Kurirens nätupplaga Sverigedemokraternas kyrkopolitiska förbund. Någon egentlig verksamhet har man inte haft på flera år, och de stadgar som undertecknad snickrade ihop har gällt ändå till nu.

Nya stadgar antogs och Eva Nyman valdes till ny ordförande vid det möte som alltså hölls i Uppsala. Torbjörn Kastell ströks därmed från sitt sista uppdrag i SD-sfären.

SD:s motioner till Kyrkomötet

Björn Söder motionerar om att kyrkan ska införa "danska valsedlar" vid sina val. Detta innebär att alla partier och deras kandidater ska finnas upptryckta på en och samma valsedel. Tillsammans med Eva Nyman motionerar Söder om en utredning av möjligheterna att genomföra kyrkliga val med röstning även över Internet. Motionerna motiveras av den sverigedemokratiska uppfattningen att man skulle gynnas av ett högre valdeltagande och mindre valfusk vid kyrkliga val.

Nyman och Söder vill även införa konfliktlösningskonsulter vid arbetsplatskonflikter inom kyrkan. Man vill vidare - i en patriotiskt högstämd motion - att kyrkan ska värna om Sveriges kristna identitet. I ytterligare motioner värnar man om kristna skolavslutningar, vill motverka aborter samt jobba mot åldersdiskriminering.

Partiet väntas profilera sig hårt mot förslagen att ta ifrån kyrkan vigselrätten. Beslut fattas inte i någon fråga förrän under oktobersessionen. Under den kommande septembersessionen får de sverigedemokratiska kyrkomötesdelegaterna sitta och rulla tummarna; veckan består av utskottsarbete, och den sverigedemokratiska nomineringsgruppen är som enda grupp utestängd från detta arbete.

Kristendomen en arabisk fiktion?

Imorgon inleder Kyrkomötet årets första session i Uppsala. För att markera Sverigedemokraternas inställning till det kyrkliga arbetet spys det galla över kristendomen högst opp på SD-Kurirens insändarsida. Man menar fädernas kristna tro vara en fabrikaton av lägre stående människors fantasi:

När kommer vi människor att förstå att vad vi läser är ”författat”? Av stackars sjuka och svältande människor i sandöknarna, som utan egen förskyllan fick så många andra svältande människor att ”tro”. Vad fanns annat att hoppas på? Våra mest lästa ”författare” finns i arabvärlden; de som ”författade” Bibeln och de som ”författade” Koranen.

Riktig kristendom på gång

Nu börjar det hända saker. Inte alla SD:are är nöjda med den bleksiktiga f.d. statskyrkan:

"Som kristen sverigedemokrat vill jag återupprätta den ursprungliga svenska kyrkan, och den var katolsk."

Det är riktigt!

Inte så kristet

"Vi rekommenderar att besöka bloggaren Rakryggad, en partipolitisk obunden bloggare från Mölndal som står Sverigedemokraterna ideologiskt nära", står det på SD Göteborgs webbplats.

Jo, tack. I en postning gjord så sent som idag tar Rakryggad (=Weine Berg) rejält avstånd från kristendomen och den av SD så vördade Svenska kyrkan.

"Från att ursprungligen varit en religiös symbol har Mjölner sedan varit en motståndssymbol i kampen mot den kristna faran. "

Lik i lasten

TV-programmet Existens har rört upp känslorna inom frikyrkovärlden, där man anser att Sverigedemokraterna börjar få ett oförtjänt kristlig partiprofil. Kristna högertidningen Världen idag går idag till motangrepp och pekar på tre av Sverigedemokraternas största "lik i lasten" vad gäller förhållandet till kristendomen. Det är

1. Det faktum att partiets principprogram saknar varje referens till Gud eller kyrka. Den som följt SD:s utveckling vet att detta är avhängigt det faktum att principprogrammets huvudredaktör, nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson (liksom f.ö. företrädaren Mikael Jansson), är ateist.
   
   
2. Vicepartiledaren Jonas Åkerlunds uttalanden under kyrkovalkampanjen 2005. Han uttryckte sig då berömmande om K.G. Hammar och sade bl.a. man inte får "vara fast" i en viss trosuppfattning och att den som anser att det som står i Bibeln är sant "är fundamentalist".
   
   Botten nåddes när han konstaterade följande: "Kyrkan har i alla tider varit inkräktarens vapen. Paulus var alltid nationalistens fiende."
   
   
3. Gabriella Johansson, av syddistriktet placerad som toppnamn på SD:s kyrkomötesvalsedel 2005. Den minnesgode erinrar sig att Gabriella för sin del uttalade före kyrkovalet att
   
   "jag ser Bibeln som en vägledning som det kan var svårt att förhålla sig till nu i en ny tid. Det finns saker som kan vara svåra att ta till sig...Mycket är himla svårt att förhålla sig till. Jag tror att Jesus var en historisk person och jag tror på en viss övernaturlighet. Men jag har svårt att ta till mig att allt vad som står i Bibeln har relevans i dag...Det viktigaste är hur man lever och hur man förhåller sig till varandra. Att man håller sig bokstavligen till Bibeln tycker jag är mindre viktigt."

SD ska enligt vissa vara ett förstahandsval för många kristna i nästa riksdagsval. Det återstår att se, menar jag. I dagsläget är det ganska så tveksamt.

Efter SD-kritiken mot Persenius kommer Kurt Lundgrens d:o

Denne biskop är en apa lik... ur stånd att göra något berömvärt...

Uppriktigt sagt, finns det verkligen något behov av vare sig Margareta Sandstedt eller någon av hennes mer fickvarma sd-partivänner? Vill man se "Svenska kyrkan" fördömd, eller behöver man en helvetespredikan; då går man till Kurt Lundgren, och han gör det med stil och finess!

Huruvida Karin och Svenska kyrkan ska lägga sig i...

Igår trodde bloggen att ev. Karin Långström-Vinge, Svenska kyrkan Skövde, känner sig bortglömd, när hon nu inte längre har komminister Kallin och prästupproret att skälla på. Karin postade nyligen en fundering kring om sverigedemokraterna borde bjudits in till pingstvännerna i Karlskrona. Karin gillar inte SD (vem gör f.ö. det?)

Pingstvännerna i Karlskrona hade alltså bjudit in även SD, när man bjudit in kommunpolitikerna i stan till pingstkapellet, för att försöka omvända dessa till kristendomen. Denna sak kommer säkert att diskuteras en hel del i Karlskrona. Men detta gör man nog bäst utan att Svenska kyrkan sticker sig osnutna näsa däri, ansåg jag: I och för sig tyckte jag Karin ställt en befogad fråga angående sverigedemokraterna. Men får inte ens frimicklarna vara ifred för dessa liberalteologer och feminister?

Idag gjorde så Karin en kommentar på bloggen, enligt följande:

---

Hej Tommy,

om du läser mitt inlägg ordentligt så ser du att jag inte tar ställning i frågan om Pingstkyrkan gör rätt i fråga om sd.

Jag konstaterar att det är högt i tak i Pingstkyrkan, dock inte när det gäller stödgrupper för hbt-personer.

Det var mitt ärende nr 1.

Ärende nr 2 är en diskussion om sd:s engagemang som är aktuell även inom Svenska kyrkan.

Med tanke på ert kyrkopolitiska program är jag inte förvånad över att du upprör dig över mitt inlägg, eller rättare sagt, att jag överhuvudtaget bloggar.

Jag känner mig inte bortglömd, men jag tänker inte hålla tyst för det.


Trevlig tisdag,

Karin

---

Här följer så bloggens replik:

Hej Karin,

tack för din input, som jag uppriktigt uppskattar. Egentligen var jag inte så upprörd som du antog, det var nog så att min aversion mot Svenska kyrkan av idag grumlade min analys av sakfrågan.

Kanske ville du ge igen för de personliga förolämpningarna i min ursprungliga postning, kanske gör du ett ärligt misstag. Jag är dock inte någon SD:are och tar inte SD:s parti på något sätt, mer än att jag gärna ger dem samma chans som alla andra i det politiska spelet.

Gå med Gud,

Tommy

---

Denna postning är en omarbetning av en postning om pingstvännerna i Karlskrona, SD och Karin Långström-Vinge igår

Björn Söder skriver om bibelsyn

Kyrkomötesledamoten och sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder skriver idag i sin blogg att han undertecknat ett lekmannaupprop, som protesterar mot kyrkomötets homovigselbeslut. Söder skriver att han gjort detta "eftersom (han) anser att äktenskapet inför Gud bara kan vara mellan en man och en kvinna. Uppropet är också ett stöd till de präster som vågar stå upp för att Guds ord gäller även idag."

Genom sin evangelisk-lutherska inställning i den här frågan ser Söder ut att blåsa till strid mot kyrkomöteskollegan Gabriella Johansson (sd), som i Världen Idag före kyrkovalet gav uttryck för en interkontextuell bibelsyn på vänsterkanten, och bl.a. sade

"Jag ser Bibeln som en vägledning som det kan var svårt att förhålla sig till nu i en ny tid. Det finns saker som kan vara svåra att ta till sig...Mycket är himla svårt att förhålla sig till. Jag tror att Jesus var en historisk person och jag tror på en viss övernaturlighet. Men jag har svårt att ta till mig att allt vad som står i Bibeln har relevans i dag...Det viktigaste är hur man lever och hur man förhåller sig till varandra. Att man håller sig bokstavligen till Bibeln tycker jag är mindre viktigt."

Sekteristisk glädje

Kyrkovalet gick sådär för SD. I Skåne nådde man bra siffror, och i Gävle. Man tog sig upp till en nivå i riket på 1,7% vilket lägger partiet ovanför mandatgränsen på många håll, vilket är viktigt.

Men det viktiga för SD är ju i första hand att alla korkade och okunniga journalister utmålar ökningen på 0,9 procentenhet sedan 2001, och 0,3 procentenheter sedan 2002, som en stor seger och en rekordökning. Frimodig kyrka och Öppen kyrka gjorde ju kanonval jämfört med SD, men detta talar man tyst om i medierna.

För en sekt är allt en seger. Oavsett vad SD hade fått i kyrkovalet hade detta givetvis förklarats som kanonsiffror av den hundhedniska partiledningen i Lund. För en mer neutral och påläst betraktare var kyrkovalet snarare ett bakslag för SD. Nu har man hållit på och slitit i 17 år utan att ens nå upp till 2% i ett val. Och då ska man komma ihåg att den hittills bästa siffran kommer i ett kyrkoval, där SD satsat stort, medan riksdagspartierna satsar minsta möjligt (det finns ju inga partipengar att hämta i kyrkopolitiken).

I Norge tar SD:s "motsvarighet" 22%. I Danmark är motsvarigheterna grå eminenser i regeringen. I Schweiz är man t.o.m. största parti. I Sverige? Mobboffer, utsatta för järnrör, yrkesförbud och uteslutningar ur facket, med inte ens 2% av rösterna i ett kyrkoval. Upplever man på något sätt SD som landets "sista hopp" innan "blattarna" tar över, då är det nog bäst att emigrera. Kanske till Paraguay eller Patagonien? Där är det gott om plats.

Lögnare och slöfockar utan like!

Såhär i valspurten tar sig Sverigedemokraterna friheten att blåljuga sina väljare rakt upp i ansiktet - kanske hoppas man att ingen kommer att kolla fakta förrän efter valdagen. Man skriver på sin valwebbsida bl.a. följande:

"..Vi (har) varit den kanske mest aktiva nomineringsgruppen i förhållande till vår storlek. Sverigedemokraterna har under den gångna mandatperioden lagt inte mindre än fjorton motioner i kyrkomötet, i genomsnitt sju per ordinarie ledamot."

Vidare påstås det att SD utnyttjat sin "närvarorätt, yttranderätt och rösträtt".

Fakta är att Eva Nyman lagt 14 motioner, f.ö. lades ett flertal i samarbete med undertecknad. Men den som ju av partiledaren och uttalade ateisten Mikael Jansson ensidigt utsetts till "partiets kyrkopolitisk ansvarige" för mandatperioden är ju Torbjörn Kastell!

Kastell har lagt noll motioner, noll interpellationer och noll skriftliga frågor. Han har gått upp i talarstolen i stort sett bara vid ett möte, oktobersessionen 2003. Men visst har han använt sin rösträtt!! Eva Nyman lade en "nationalistmotion", där kyrkomötet ombads uttala sig till stöd för fosterlandskärleken som en positiv och uppbyggande kraft. Torbjörn Kastell röstade nej!!!

Till Kastells försvar ska det väl sägas att det inte är så lätt att göra konstruktiva saker i kyrkopolitiken, om man inte själv tror på Gud. Det hela kanske känns lite meningslöst ibland?

Sossarna desperata

Nu är sossarna desperata, och orsaken är sverigedemokraterna, eftersom Sverigedemokraterna antagligen får egen majoritet i kyrkovalet. Så tror iallafall SD. Ja, det är samma visa varje gång! Ska man tro SD har Göran Persson, Ingvar Carlsson och Carl Bildt gjort på sig vartenda val sedan 1988 i desperation och panik över SD:s oerhörda succéer och medvind i opinionen.

Fakta: Ingen blir desperat av SD:s vunna och väntade framgångar. På sin höjd använder man SD som nyttiga idioter, för att t.ex. öka valdeltagandet i t.ex. kyrkovalet. Mer fakta: Gud hatar fortfarande SD. Nästa söndag är det val i "Svenska" "kyrkan".

Ett menlöst töntval?

Sverigedemokraterna utmålar sig gärna som Sverigs sista hopp. Jag kan sträcka mig så långt som att jag själv förlorade hoppet när jag insåg att SD inte kan vara någon bärare av äkta hopp. Men varför ska man nu alls bry sig om mesiga SD nu inför kyrkovalet? Mycket få i detta parti tror ju ens på Gud och Jesus Krist. Många röster på SD kan väl aldrig bli mer än ett högtidligt slag i luften.

Nej, vill man röra om i grytan finns det nog bättre sätt. Se bara på Fred Phelps! Där har vi en pastor som inte är rädd för att såra någons känslor eller åsikt. Hans favoritställe i Bibeln är tydligen Psaltaren 58:11:

Den rättfärdige skall glädja sig, när han ser hämnden, han skall tvätta sina fötter i den ogudaktiges blod.

Phelps "hotade" med att komma till Sverige idag för att demonstrera mot kungen. Osäkert om han kom. Vid William Rehnquists begravning i USA tänker han dock demonstrera. Någon Phelps finns givetvis inte i Sverige. Vill man skrämma maffian på kyrkokansliet i Uppsala får man leta vidare tills man finner

Frimodig kyrka.

De frimodiga är enormt urvattnade i sin politik, men de kan ta rejält med röster från riksdagspartierna i kyrkovalet. På kyrkokansliet är de t.o.m. rädda för att de frimodiga ska kunna påverka det stundande ärkebiskopsvalet. Och till skillnad från i SD och riksdagspartierna, och i likhet med Fred Phelps, så tror de flesta i Frimodig kyrka på Gud.

Har kyrkopolitiken tynat bort?

Redan för ett par år sedan gav dåvarande partiordföranden Mikael Jansson självsvåldigt totalansvaret för Sverigedemokraternas (SD) kyrkopolitik till Torbjörn Kastell, kyrkomötets mest passive ledamot senaste perioden, och detta trots att kyrkopolitiken redan hade flyttats över till ett självständigt kyrkoförbund där Jansson i egenskap av ateist inte var medlem. Resultatet har inte låtit vänta på sig, d.v.s. nästan inget har hänt. I kyrkomötet har Eva Nyman lagt en rad motioner och tagit andra initiativ, och i Sunne har Runar Filper väckt motioner, men i övrigt är det klent till mått. Det enda Kastell klarade av, var väl att rösta emot (!) när partiets motion om nationalism var uppe till behandling i kyrkomötet 2003.

Nu är det kyrkoval i september och det enda som hittills hörts av den ickeexisterande sverigedemokratiska kyrkovalskampanjen är ett inofficiellt besked om vilka som står högst på valsedeln till kyrkomötet. Bara det aktiva gävledistriktet har dragit igång, och det på bred front, och i Västergötland har nye distriktsordförande Peter Ekholm sett till att få lite mediatäckning. Webbsidan "Fädernas kyrka", som 2001 var ledande inom nyhetsrapporteringen inför valet, har inte uppdaterats sedan 2004.

Har SD redan slagit vantarna i bordet? Förra kyrkovalet var partiet en frisk fläkt i kyrkopolitiken, och fick sannolikt upp valdeltagandet med ett antal procentenheter.

Vem kan lita på Sverigedemokraterna?

Vem kan egentligen lita på Sverigedemokraterna (SD)? Min personliga åsikt är att partiets programdokument till stor del håller hög kvalitet, men problemet är efterlevnaden - programmen verkar alltså inte ha så stor praktisk betydelse.

Det finns å ena sidan åsikter som visar att man bara väntar på att tillvälla sig verklig makt, för att sedan visa partiets radikala "verkliga ansikte". Detta visas i citat som: "Får SD mer makt så tror jag SD kan och borde bli radikalare. Självklart kan vi inte få ut alla, och det vill vi inte heller men MÅNGA", skrivet av norrländsk SDU:are på SDU:s diskussionsforum. Med andra ord - ge oss makt så slänger vi våra program och för istället en politik hårdare än Hitlers.

Det finns å andra sidan åsikter som visar höga partiföreträdare i stort sett saknar någon verklig övertygelse. Ett gott exempel är Peo Eiderhall, kandidat på valbar plats till stiftsfullmäktige i Skara, kyrkovalet 2005: "För mig är det helt solklart att de här barnen ska få stanna", sade han i Radio Sjuhärad 26 maj s.å. Han uttalade sig där om de apatiska flyktingbarn som varit föremål för en fempartimotion i riksdagen.

Eiderhall bryter visserligen inte mot andra program än 33-punktsprogrammet, men torde stå helt ensam i sitt parti, där de "vettiga" vill ge barnen ifråga en seriös individuell prövning och inte dela ut ett kollektivt uppehållstillstånd. Allmänheten torde inte heller hylla honom för uttalandet, för vem tror väl att man ställer upp för SD därför att man anser att socialdemokraterna och moderaterna står för en alltför restriktiv flyktingpolitik?